Aftonbladet – 8 februari 1859, sida 2

last och allenast stödjer sig på de mest sjelfviska grunder, måste jag alltid bibehålla hops et och låta det i tysthet uppehålla bjertat. Olyckligtviss, svarade den i lifvets allvaramma skola bildade modern; olyckligtvis yekräftar erfärenheten ätt det i allmänhet är jelfviskheteri som är den mest tyranniska af la våra Kerrskande böjelser: Hade du och Gudmar haft att strida möt. någönting, som niädre rörde dehnä lifsprincip, hvilkemi vissa fall är så stärkt utpräglad hos pappa; dåkunle vi ännu ha Koppäts, ty han älskar dig som sitt högsta goda på jorden näst efter sig sjelf. Nu deremot sr jag ingen utväg, Då jag så hör mammäå, tycker jag mig förnimma och omlefvä en stor del af det mamma sjelf gått igenom... Om nu i stället? vår lycka berodde af mamma? Ja, då vore det alls ingen förtjenst af mig att fullborda den; skedde det än med hvad offer som belst; ty jag har ej i min natur fått den känslan, söm är så svår att besegra. Kanske strider pappa mer än vi tro; och wi böra derföre snarare beklaga än klandra Honom, liksom vi börå beklaga alla dem; hvilka inom sig sjelfva bära det olycksfrö, som för dem blir mäktigast och en dag skall skjuta upp och visa ett helt träd med bittra frukter: Herren hålle sin hand öfver alla dem; som sitta under ett sådant träds skuggal Jag förstår också denna fromma . bön, mamma, och jag säger dertill amen... Men låt mig nu få berätta någönting riktigt besyrnerligt, som bände mig på Ufkiippan. sGör det, mitt barn! I dina ögon lyser.en stråle, som tyckes likna ett hemligt hopp. I det fallet, mamma, vore det ej ett kriste ligt hopp, och då har det icke mammas bifall och icke heller mitt eget. Dock kan det verkligen finnas förhållanden, då; såsom pappa säger, man är sig sjelf närmast.