Aftonbladet – 7 februari 1859, sida 2

visst aldrig gjort någon frivillig koncession. Hvad det medgifvit, har alltid skett under ett hemligt förbehåll, att vid gynsamt tillfälle kunna taga tillbaka hvarje tvunget offer af sin myndighet. Biskop Brasks bekanta reservation: Härtill är jag nödd och tvungenx, bar väl alltid gällt och gäller ännu som monarkiens yttersta nödvärn och försvarsvapen. Men om en sorglig erfarenhet visar, att hittills gemenligen så har tillgått, bör öch kan det dock icke vara annorlunda? Eger man icke fog att antaga ett annat och vänligare förhållande emellan regering och folk, än detta förklädda krigstillstånd, som kan anses vara det normala, då undantagen från den gällande regeln äro så ytterst få och obetydliga? Borde man icke med skäl kunna vänta, att en stigande upplysning, jemte historiens kela sammanlagda erfarenhet, öfvertygade regeringarne, att folkets intresse är deras eget, och att styrelsens sanna bästa, väl förstådt, helt och hållet sammanfaller med nationens? Utgående från denna högre och mera Jiberala synpunkt — den enda sanna, som vi hålla före af en sund statskonst kan försvaras — är det oss omöjligt att fatta annat, än att en regering, som, af missförstådd svartsjuka om makten, i otid hämmar en från folket utgången, af omständigheterna framkallad, billig reform, skadar sig lika mycket som detta folk, och mot bättre vetande upprör passioner, som stegras i bredd med det omotiverade motståndet och blifva allt häftigare, u rättmätigare den orsak är, som framkallat dem. Det är så man slutligen alstrar, hvad nan framför allt fruktar: dett nervösa febertillstånd hos folken, som så ofta slutar med en för styrelserna sjelfva oangenäm kris. Hvad ett förnuftigt medgifvande i tid för alltid skulle ha. afböjt, påskyndar man genom ett hårdnackadt motstånd i otid. Så häpnar man och förvånas efteråt öfver följderna, efter att sjelf bafva framkallat dem. Vi tro icke dessa reflexioner vata alldeles opåkallade i förevarande fråga; ty hvad som å ena sidan blifvit begärdt, är i det hela så I tet och obetydligt mot hvad som rimligtvis kunnat begäras, att man icke utan yttersta örvåning kunnat erfara huru man å andra sidan trott sig kunna och böra förvägra äfven detta lilla och obetydliga. Låtom oss ställa frågan på det rena! Hvad har man begärt? — En högst oskyldig och naturlig tillämpning af en högst ringa och obetydlig grundlagsförändring. Ty förutsatt, att denna af några af våra städer gjorda tillämpning vunnit regeringens sanktion, hvilket jättesteg hade väl svenska folkfribeten dermed uttagit? Jo — att ett högst obetydligt antal af Sverges innevånare, et minoritet, alltför ringa att i siftror gälla något, förvärfvat åt sig en rättighet, som länge, utan någon slags fara för samhällets bestånd, egts af hela nationer, och deribland af de s k. brödrafolken, våra närmaste grannar. Och detta har verkligen blifvit svenska folket förnekadt? Nej — icke svenska folket, utan borgerskapet i några af landets städer. Hade svenska folket begärt något såsom sådant, visserligen hade detta blifvit något ännat. Men, säger man, det är sjelfva principen, som här är i fråga. Saken i och för sig sjelf kan vara obetydlig, men principen, men exemplet... Än om svenska folket en vacker dag i stort skulle tillämpa denna farliga princip? Om det skulle begära regeringens sanktion af en representationsförändring, bygd på principen af samfälta val och lika rösträtt; skulle hon väl kunna tilltro sig att vägra en sådan? Vi tviflaa — Nåväl! Hvar-. före då vägra sitt bifall åt några liberala valordningar inom borgarståndet? Hvilket svalg är det icke emellan dessa och en ny, fullständig representationsförändring? Och dock är det ju dit man en gång måste komma! Men huru komma dit, utan att något ätgöres? Det finnes blött två vägar, som leda till målet: den lagenliga och lugna, den utom lagen gående och oroliga. Den senare kan regeringen aldrig välja; men hvarföre väljer hon icke då den förra? Hvarföre motsätter hon sig de ringa framsteg till målet, som representationen sjelf föreslår genom grundlagarnes successiva ombildning för detta ändamål? Och om hon någon gång gifver sin sanktion åt en så obetydlig förändring, som den ständerna senast antogo i afseende på 14 8 riksdagsordningen, hvarföre skall hon strax derpå visa sig likasom ångra det gjorda medgifvandet och söka lägga hinder i vägen för tillämpningen af det nya stadgandet? Man mäste djupt beklaga blindheten hos en regering, som så fullkomligt förbiser att hennes eget och nationens gemensamma intressen bäst främjas genom en i lugn fortgående successiv utbildning af sambällsinrätthningarne, och att det för ingen är så vådligt, som för regeringen sjelj att genom ett envist motstånd stegra påtryckningen till den grad, att, då en gång förr eller senare dammarne brytas, ingen kan beräkna hvad som då kan bortspolas af öfversvämningen. Det borde sannerligen icke vara en svensk regering, styrande riket efter 1809 års grundlagar, som man skulle behöfva förebrå en sådan blindhet. Ingen borde bättre än hon kunna ihågkomma, att just då dessa grundlagar eröfrades, hade en regents halsstarrighet bragt det derhän, att det kostade honom en krona och hans ätt arfsrätten till tronen. Det vore väl om hvarje regering, och vår egen i främsta rummet, ville ihågkomma, att om än Europa nu synes slumra, icke har derföre den europeiska friheten redan fallit i dödssömnen. Den kloke styrmannen, som vill föra skeppet lugnt genom bränningarne, är EPP RAT BART ET Nr CR Et SS IORDNE NTE TA h MET IREPOE TE PRE FYNENISR fö KC AN