Aftonbladet – 7 februari 1859, sida 2

har en halftimma öfrig före middagen, och då herr kaptenen redan varit så fullständigt uppriktig, måtte väl det öfriga icke vara värre än att jag kan höra det. Då tar jag mig friheten nämna att faran för mitt giftermål icke ligger deruti att jag ej skulle kunna förstå att värdera min hustru. Hvaruti ligger den då? Deruti att jag icke uteslutande kan fästa mig inom de bestämda skrankorna. Det är ju besynnerligt att gifta personer skola ingå en förbindelse om ömsesidig blindhet! Detta är ordentligt löjligt. Skall jag ej få se att en qvinna är skön, derföre att hon är gift — skall en gift qvinna ej få tillåta sina ögon att finna flere män värdiga hennes uppmärksamhet än den ende, som hon lofvat att uteslutände älska? Utom det att herr kaptenens sista förklaring något haltade i uppställnipgen, svarade Emilia, åter under hög rodnad, så... Men hvaruti haltade den? afbröt kaptenen. Kanske deruti att jag icke — hvilket varit rätta uttrycket — lät den gifte mannens blindhet sträcka sig till äfven den ogifta delen af könet... Men får jag nu höra fortsättningen af fru Hjelms förklaring? ; Jo, uppriktigt sagdt, så vill jag icke ens se huru mycket eller huru litet någon annan man än min egen är värd min uppmärksamhet. Det var den ohjelpligaste ensidighet jag någonsin hört! . Himlen bevare mig från en hustru, som skulle göra mig arma menniska till mål för en så allsmäktig känsla! Jaså, herr kaptenen tror att det vore så beklagansvärdt? Det vore mer — det vore rysligt, min fru! Huru skölle en man placera en så öfverströms mande rikedom? Placera den?, (Forts.)