Aftonbladet – 7 februari 1859, sida 2

Och hvad blir den då ej, när den framkallas åf verkliga skäl? Det är just fruktan för den demonen, svartsjukan, som hållit mig tillbaka från allvarliga negociationer i giftermålsväg ... Nej, fri är man bäst: lefva i dag, dö i morgon, alltid på resande fot, icke förföljd af bleka sörjande ansigten vid hemmets härd ! Men också utan att få se glada och af sällhet lysande ansigten vid samma -härd, då sjöfararen hemkommer Visserligen — men det är icke alltid sällhet som man får se lysa i hemmet. Och om jag hade en hustru, som begärde mer än jag kunde gifva eller gåfve mindre än jag fordrade, tröttnade jag genast upp och sökte åter min väg på sjön, innan ännu vårfåglarna signalerat nödvändigheten af uppbrott. Herr kaptenen passar tydligen till ungkarl: ingen man bör gifta sig, som icke sätter qvinnans värde högre. Är qvinnan icke tillräckligt uppskattad derföre att man vill se andra föremål bredvid henne? Om qvinnorna i allmänhet skattade sig sjelfva mindre, skulle mannen skatta dem högre; men sådana som jag sett dem, hafva de ofta utgjort stränga fordringsegare, hvilka icke väl af gäldenären erbållit infriandet af en skuld än de åter fordrat infriandet af ett dussin andra, som aldrig existerat, utom i deras egna misstänksamma sinnen. Kapten Oddjers, jag försäkrar att jag aldrig hört någon, som i den grad öfvertygat mig sjelf att jag eger tålamodets dygd. Att höra sådant, och likväl höra till slut! Vi finnar äro ett uppriktigt folk — vi yttra vår mening öppet, men vi vilja icke såra, och i händelse ni, min fru, skulle vilja taga parti för hela ert kön, är det måhända min pligt att förtiga det öfriga af mina tankar. Jag tror, svarade Emilia, att jag ännu