Aftonbladet – 5 februari 1859, sida 3

belviliage hans formaäga, han kande sig agen och kunde icke ställa sin sak i den bästa dagern, — Han önskade, som han sedan sade, att: det funnits något bål att krypa uti, för att komma undan, ja, han hade hellre gjort det allra svåraste arbete, än stått framför denna komitå, der en frågade om han var utlänning ? en annan påstod att han var galenn, och en tredje framställde för honom följande fråga: om vi förutsätta att trängen går på jernbanan med en fart af åtta å tio mil i timman och om vi tänka oss, atten ko kunde springa öfver linien, tycker ni icke, att det vore .en ganska obehaglig belägenhet? Jon, svarade Stephenson torrt, särdeles obehaglig, — för kenx. Skrattsalfvan, som höjdes härpå, var icke rigtad mot Stephenson; denne var visst mycket brydd, men beslöt att icke låta afskräcka sig, och billen gick ändtligen igenom för Liverpooloch Manchesterbanan. Denna linie går tolf (eng.) mil öfver ett kärr, kalladt Chats Moss, Aldrig har vägbygnaden firat en. större triumf, än när banan lades på detta förfärliga moras. Flera månader gingo åt dertill och det kostade ofantliga summor, men vägen blef förträfflig och utgör ännu den bästa delen utaf ofvannämde linie. Ifrån denna stund fick den. store ingeniören ett vidtfrejdat namn, — hans lycka var gjord. Ej: blott för sina förtjenster som jernvägsingeniör är Stephenson afhållen uti norra England, utin äfven som uppfinnare af en förträfflig säkerhetslampa, kallad Geordien. Geordielampan tillverkades. om hösten år 1815 och det var först sedan den. begagnatsi grufvan, den 3 December samma år, som Stephensor; fick veta att den store kemisten, sir Humpbrey Davy, äfven höll på att förfärdiga sin berömda säkerhetslampa. Att följa. gången af den store ingeniörens framsteg vore detsamma som att skrifva de britiska jernvägarnes historia... Den stora bron vid Newcastle och Britanniabron öfver Menasisundet, äro ibland faderns och sonens största verk, och Kilsby-tunneln, vid hvilkens urhålkande arbetarne råkade på flygsand, som endast kunde utpumpas genom 13 ångmaskiners, 200 hästars och 1250 mans verksamhet, fortsatt vatt och dag under åtta månader, hvarvid. 1800 gallons uppdrogos i minuten, är ett verk; hvarpå otroliga krafter och penningar blifvit nedlagda. Det; var ett ganska vackert drag hos hr Stephensen, att han så gerna uppmuntrade förmågan hos andra. Många unga män ansågo honom som en fader. . Han befrämjade deras intressen och hjelpte dem med :sina kloka: råd. Mången gång bar han sitt vittnesbörd om ikärdighetens makt, i det han berättade händelser ur sitt eget lif inför arbetareföreningar och vetenskapliga sällskap, eller. på Tapton Hall, hans egendom i Ders byshire. En gång, när en sekreterare. frågade honom; huru han skulle annonsera hans namn, sade han: Jag bar inga prydnader, hvarken före eller efter mitt namn, utan är det bäst, om ni skrifver helt enkelt George Stephenson. Visst är jag riddare af en belgisk orden, men jag önskar icke, att någon notis skall tagas derom. Lika enkel, blygsam, anspråkslös i lyckans och rikedomens, som han varit arbetsam och hjertegod i nödens och saknadens dagar, öfvergick han till en lycklig. ålderdom, omgifven af trofasta vänner, ledsagad af en älskad maka, som han valt många år efter sin första hustrus död, för att vara hans tröst i åldrens dagar, lyckliggjord genom sin liksinnade sons kärleksfulla umgänge; så, lungt och fridfullt, nedgick bangs lefnadssol, i det säkra hopp att uppgå med en klarare, herrligare glans till en evig dag. Han dog efter en kort sjukdom den 12 Augusti 1848, 67 år gammal. Uti alla lifvets förhållanden — såsom son, make, fader, tjenare, husbonde och vän, står George Stephenson för oss såsom den ädlaste förebild af en rensinnad, -bottenärlig man. Hans biograf talar icke om hans inre, andliga lif; men så mycken godhet och sann menniskokärlek uppspira icke i den menskliga naturen utan ett högre: bistånd, och han kunde tvifvelsutan säga: Genom Guds nåd är jag det jag är?. Öfversättaren af dessa rader gjorde bekantskap med dessa två utmärkta män, fader och son, under: den förstnämdes sista lefnadsår, och bar flera gånger hört honom tala om den tid, då han gick med yxan på ryggen, en fattig arbetare i de mörka stenkolsgrufvorna; men denne unge man, sade han och pekade stolt: på sin frejdade son, som blott svarade med. ett mildt leende, skulle icke lida som jag; jag hade tidigt föresatt mig att gifva BKonom. den bästa uppfostran, som det vore. möjligt att få, och den första sexpence som jag kunde spara, gick till bans skolgång. Han. har också rikligen belönat mig. Det var rörande att so den tillgifvenhet för hvarundra, som röjde sig i hvarje ord och blick när de voro tillsammans. Gubben hade något ridderligt, man kunde söga aristokratiskt, sitt. utseende; man bade hellre ansett honom vara en gammal general, än en för detta grufirbetare ; Roberts enkla väsen visade honom rara en äkta gentleman. Bland de tusende, som arbetade under. honom, förspordes ax lrig en röst, som icke var till hans beröm. — Det må ännu tilläggas, att det s.k. ;Stephensons: minne; som skall intaga stället, der seorge Stephensons låga koja fordom stod; kommer att bestå af skolor för gossar, flickor och emå barn, tillsammans med bostäder för ärare oehb-lärarinna, och en lokal för handtrerkareföreningar. Kostnaden för bygnaderna kulle något öfverstiga 2000 . Grundstenen ades i Oktober: månad förlidet år. — Många kola: der njuta de fördelar, som han sakrade. Så: verkar en stor måns anda slägten och idehvarf igenom! Tidens oro och )Skånska presterskapets inkomster. Till Redaktionen af Aftonbladet.