Aftonbladet – 5 februari 1859, sida 2

BAR AA me —————— sOch lekande i klara vågor skämta Två jungfrur skalkande i ungdomsbranden som är poetiskt vackert sagdt, med Kullbergs Sjelfsvåldigt lekande i vågen glimma Två nymfer, lydande blott nöjets lag, så förefaller den Kullbergska versen meget tör. Kära bror glömde, då du skref en jemförelse mellan Atterbom och hr Kullberg, alldeles bort, att Atterbom, då han skref, var ung och på långt när ej den Atterbom han sedan blef — det var en natur som kunde växa och som, fullvuxen, bar den vackraste krona; en sådan planta är icke ett-årig. Våra nya skalder synas deremot alla vara mycket snarvuxna och i sitt slag färdiga. Lagertelningen bör man i allmänhet ej jemföra med cen Jöfkoja; löfkojan blir snart allt hvad hon kan bli — lagern växer långsamt, men blir en lager. Men du har nog rätt ändå: vår tids poeter i allmänhet begå inga. fosforistiskan fel. Hästar, som gå 1 en trampqvarn, äro alltför styfbenta att kunna ens känna kappspringaren, då han begår det felet — att flöja. Innan jag slutar, ännu ett ord! Hjertlig tack för ditt bref direkt till: mig i Svenska Tidningen för en god tid sedan. Hvad du ändå är lycklig, som bor i Stockholm och således har varit i tillfälle att ta undervisning af sjelfva mästaren — ty Herman Bjursten är för den galvanoplastiska poesien detsamma som Morse för elektriska telegrafen. Jag lade ditt bref ofvanpå mitt första bref till dig, och fann att du lyckats alldeles förträffligt. — Det, som kunde tyckas vara något uddigt i mitt bref, blef trubbigt i ditt, det upphöjda platt o. s. v. hvilket allt visar konstens ofelbarhet. Den der Bernhard, sem du i ditt då7påkomna berserkeri recenserade, behandladedu i alla fall-alldeles för mildt, och. jag misstänker nästan att sådant skett af något personligt undseende för mannen: Då du t. ex. säger dig aldrig hafva hörtatt norrskens strålar äro röda som hr Bernhard låter dem få vara, så. är detta påtagligen endast den van