Aftonbladet – 4 februari 1859, sida 2

att folk reser omkring och ritar opp dem. Jag var förråret dit bortöfver i en sak, och då. såg jag sjelf stenläggningen, der Långben Rese hvilar sina ben, ochdet var nock ben som var långa, för han höll femton alnar i höjden — det har jag hört af en, som hört det af säker sagesman. Och utarribelt märkligt är det i alla fall med de der många hålorna och kisterörena och hälleristningarna, som finns efter gamlefolket. Jag träffa just en herrekarl, som stod vid ett berg och gick på som Paulus bland the korinter med skrapa och vattenpyts och köl ock krita; och sedan han snyggat oppet så att hela berg-oppmålningen kom i dagen, så la han henne rätt ner på papperet med skeppssniper och vikingsfolk, skosuler och djur och hela kalaset ... Hörde du namnet på den herrekarn? afbröt Gädda. Det var nock Holmbergen. Så var det med — känner du, Gädda, tillen? Jag hörde di kallan annars Holmbergs Axel ). E Kännern ackurat — jag hår ju seglat omkring men till hvarendaste klippa här, och det är en spandersam och hedersam herrex Åh ja, våra stränder ba nock sina märkningar också och äfventyr medl yttrade loötsoubben med naturlig förkärlek för hembygden ... Men nu bryr jag mej inte om andra ifventyr än det, som hänger tillsammåns med namsell Majken och hennes vän — för bättre ankar och resoner hade visst inte de bägge; som Visejätten sjöng om, än de två, som vi ver vår talan på. Saot som banko och taladt mod gulitunga, och bara vi nu fått fisken att ryka på bordet, å ta vi i håll med kammarn. (Förts.) ). Gubbarne menade troligen .vår utmärkte fornforäskare axel Emanuel Holmberg, som Bohuslän särskilt har att tacka för räddandet af sina minnen i både teckning och skrift.