Aftonbladet – 4 februari 1859, sida 1

sofvande eller vakande drömt om, nemligen att du en dag såsom hustru kunde komma att stå vid en annans sida. Jag känner dig ju och vet att detta är omöjligt. Emellertid skall du tillåta att vi befästa vårt förbund med ringar. De äro både trohetens och evighetens symbol, och göra de oss icke säkrare på framtiden, så gifva de oss åtminstone den sällheten att dagligen kunna se och läsa hvarandras namn i dessa underpanter på vår eviga trohet. å Jag borde vara gladi dag, då jag får skynda att visa mina förmän, denna oväntade och rika frukt af min verksamhet. Men då vi aldrig inför hvarandra förkläda våra känslor, så säger jag dig uppriktigt att min sinnesstämning blifvit så förändrad under de senaste timmarne, att all stolthet och glädje tagit farväl och jag känner mig som en lifdömd menniska. Kan någonting baf7a händt dig? Eller förestår något mig sjelfå Hvem, utom Han deruppe, känner hvarföre det kommer dagar och timmar, då vår kraft är såsom ett rö för vinden och vårt mod icke större än ett sandkorn på hafsbottnen! Gud välsigne dig, mitt lifs goda och tröstrika engel! När blir jag så stor och högsinnad som du? Kanske då, när du med ännu starkare jordiska band tillhör din Gudmar. P.S. Min hederlige håttepilt förstår så väl mitt lynne i dag att han hållit inne med allt sitt glada skämt. Den stackars gossen har icke ens rört vid felan och ser riktigt bekymrad ut i sitt deltagande för min nedslagenhet. 7 Nyss hörde jag honom — såsom han trodde obemärkt af mig — yttra till: Storke-Pelle: Kan j begripa, Pelle, huruledes det nu kan vara illa bestäldt med löjtnanten? Det är