Aftonbladet – 3 februari 1859, sida 3

I för saken, brukade om dagen wvid sitt arbete uträkna exempel i hufvudet och utvecklade snart en betydlig fallenh-t för räknckonsten. -: Nu var den unge, skicklige arbetaren sjelf lycklig och beredde äfven andra mycken ! glädje, ty hans föräldrar funno i sin stadige, I flitige son en ersättning för alla föregångna i vedermödor. Kring elden under ångpannan -t samlade sig stora flockar foglar, mest talgI oxar, åt hvilka han utdelade brödsmulor, och hans frogne hund bar maten till honom i Jgrufvan uti en kruka, fästad kring halsen. Alla lefvande varelser älskade den godsinte, frimodige ynglingen. Vid tjugo års ålder I fick han, i trots utaf inspektorens afundsfulla intriger, en ännu högre befattning såsom Breake man,, med 18 å 20 shilling i veckan. On aftnarne lärde han sig att laga skoplagg och gjorde det så väl, att han snart blef en särdeles skicklig skoflickare. Denna nya päringsgren bidrog emellertid till en för honom vigti händelse. Fanny Henderson, som fjente p en närbelägen gård, var icke endast fager för ögat, men hade äfven ett särdeles mildt och älskvärdt sinnelag; hennes blygsamma väsende vann allas aktning. Denna unga flickas skor fick George sula, och med hela sitt hjertas varma kärlek bar den unge mannen dessa skor omkring med sig i sin ficka, och var glad och stolt öfver att arbetet blifvit så pass bra. Troligtvis tyckte Fanny så med. Under sitt skoflickarearbete lade George sin första guinge i sparbössan, och ansåg sig nu vara, som han sade, en rik man,. På ett vis var han också rik: rik på helsa och sannt värde. När hans kamrater om Jördagseftermiddagen vandrade omkring i dåligt sällskap eller bortkastade sina penhingar på krogar, undersökte George ångmaskinens alla delar, tog sönder och rengjorde dem, tills han kände dem utantill; det sades då om honom, vatt han aldrig förfelat ett dagsverk och aldrig varit öfverlastad under hela sitt lif. Den 28 November 1802 gift2 sig George, då Jitet öfver tjuguett år, med sin älskade Fanny Henderson, och flyttade med henne till sitt nya hem vid Willington Quay, sex mil (eng.) ifrån Newcastle. Genom sina hänt ders, flit hade han beredt sin unga maka ett trefligt hem, och hon bidrog till att försköna det. Hennes systrar voro gifta med männer af en något högre klass än George Stephens son, men de voro alla utaf god stam — förträffliga husmödrar, med varma sympatier för andra —, så att George genom sitt lyckliga äktenskap ingick i en angenäm och välmående familjkrets. Med de nya pligterna kommo äfven nya krafter. Ifrån att vara skoflickare blef George skomakare. Han gjorde äfven läster, som mycket efterfrågades och ansågos Vara särdeles goda. En tillfällig händelse i hemmet ådagalade snart den unge mannens mekaniska snille. En skorstenseld hade utbrutit under hans frånvaro; under släckningen hade grannarne öst mycket vatten öfver Hela rummet och förderfvat det som han satte mesta värde på: hans väggur. Att skicka det till urmakaren, dertill bade han icke råd; han försökte alltså att sjelf laga det, och lyckades så väl, att grannarne sedan skickade honom sina ur att reparera och gåfvo honom namnet Urläkaren. Den 16 December 1803 gladde siZ det unga paret öfver sin förstfödde son, som också blef deras enda barn, den numera vidtfrejdade Robert Stephenson. Han uppkallades af föräldrarne efter den älskade farfadern; huru litet anade de att de gåfvo namnet åt en blifvande parlamentsledamot. en man, hvilkens snille skulle tjena verlden ej mindre än faderns, hvilken skulle beundras af alla för sina jätteverk, och liksom han aktas af dem, som känna honom, för sitt hjertas godhet. Det kärliga sinnet, som kände så mycken välvilja för osjäliga djur, skuHe naturligtvis med ytterlig ömhet omfatta den lille älskade sonen, Maka och barn voro i sanning för honom glädjens krona. Men det klara solsken, som nu upplyste hans låga tjäll, skulle snart förvandlas till tårar. Ett år efter barnets födelse : dog den älskade modren och sörjdes djupt. Gossen blef nu den enslige faderns enda tröst. 7 Eyckligt var det för George Stephenson, att han i denna sorgens stund kallades till en helt annan omgifning, nemligen till ett bruk nära Montrose i Skottland, der han skulle öfvervara uppsättandet af en ny angmaskin. Lemnande sitt barn i goda händer, begaf ban sig utaf och gjorde hela den långa resan til fots. Den, som gifvit oss jernbanor, hvarpå vi kunna färdas med yttersta trefnad och skyndsamhet för en penny pr (eng.) mil, fick sjelf vandra med renseln. på ryggen, ett mera kostsamt och långt mera besvärligt sätt att färdas! Han stannade ett år i Skottland, betalte för sitt barn, och lyckades ändå spara 28 4. Han önskade, göra några förändringar på ångmaskinen, detta förde till stridigheter, han nedlade: sin befattning och vandrade tillbaka till England. Uttröttad efter en lång dagsresa, kom han en gång till en stuga, knackade på dörren och bad att få hvila derinne; detta nekades. Då bönföll han om tillåtelse att få ligga på litet halm i ett uthus, hvarpå hustrun, öfverraskad af hans sätt, öfvertalte sin man och de bjödo honom att sätta sig vid brasan. Hans angenäma samtal belönade dem for deras. gästfri: et, och när han dagen derpå ville betala dem, ville de icke taga emot penningar, utan bådo endast: att blifva:vänligt ibågkomnar Efter många år, då Stephensoh blifvit en rik man, besökte han åter detta vänliga Pan som blef icke litet förvånadt, när. ck såg hvilken utmärkt gäst det härbergerat. Under. hans frånvaro hade en stor olycka timat i hemmet; hans gamle far bade blifvit illa bränd-ochhelt och:hållet förlorat synen. Familjen hade hjelpt gubben så godt den förniådde; men han hade ändå råkat i skuld. Det. första. George gjorde efter sin återkomst var att betäla sin oamle blinde fåders skulder.