Aftonbladet – 3 februari 1859, sida 2

sunnige män! — Då allmänna beredningen ndrogs, var afsigten förmodligen att, såsom örhållandet är i Norge, statsrådet in pleno, ller åtminstone flertalet af dess ledamöter, skulle gemensamt taga sakerna i öfverväganle, innan de inför konungen förekommo till slutligt afgörande; men praxis har blifvit att dast de konsultativa statsråderna deltaga med vederbörande departemenstchef uti de nuvarande s. k. statsrådsberedningarne; och under let konseljens öfrige ledamöter i följd deraf, inda till det definitiva afgörandet, sväfva i okunnighet om ärendenas beskaffenhet, uppträder deremot föredraganden med en vanligen lätt vunnen förbundsstyrka af de 2 eller 3 konsultativa medbröderna. På detta sätt har i verkligheten, fastän icke till namnet, den absolutism, som grundlagen velat föreygga, i våra dagar återkommit till lif, och visserligen icke i en förbättrad gestalt; ty den nepotism och den tillgänglighet för allehanda inflytelser, som knappt låter tänka sig hos monarken, är på intet sätt otänkbar hos en minister. Också har kännedomen om det sätt, på hvilket regeringsärendena nu i allmänhet afgöras, . föranledt intriganta och tilltagsna personer att, då de hafva något för sitt intresse angeläget att genomdrifva, endast med all flit söka vinna vederbörande depårtementschef på sin sida; och vi hafva sett exempel, huru sådana. personer, då de innehaft den samhällsställning, som kunnat gifva dem fritt tillträde till en sådan chef, efter att först genom falska uppgifter och förtydningar ha indragit denne uti sitt intresse, lyckats på detta sätt förleda hela regeringen att handla emot både rätt, billighet och ansvarighets-lag. Det ligger för en dag, att ett sådant styrelsesätt kan leda till de olyckligaste följder. I ett land, der man saknar den skola för statsmän, som parlamentet eller representationen i andra konstitutionella stater btldar, och der icke ens några dithörande studier kunna sägas ingå i den högre undervisningen, skall man naturligtvis icke sällan i konungens råd sakna den djupare statsmannablick och de vidsträcktare vyer, som ihvarje fråga klart anvisa både målet och vägen, som skydda för egennyttiga personers lockelser och frigöra de maktegande från den hos små själar yanliga svagheten att sätta rang och relationer öfver lt samt icke se skicklighet och förmåga, utan der de finnas förenade med nämde förmåner. Jnder sådana förhållanden skall: befordringsväsendet snart urarta till ett lotterispel, i hvilset börd, relationer och lycksökeri utdraga vinsterha, och under det man anser sig i regeringen ega män af redbar förtjenst och ;sviklig heder, skall man likväl stundom finna samma regering tillåta sig handlingar, striJande ej blott mot statens intressen utan äfven mot beskrifven lag; och sådant vanligen ndast af den grund, att någon listig person lyckats föra vederbörande departementscher bakom ljuset. Af den ministerstyrelsen, som i vissa större främmande stater finnes införd, hafva vi erhållit alla de olägenheter och vådor, som så länge afhållit oss från dess antagande, utan att vi likväl blifvit delaktiga af någon enda bland dess fördelar. En ministerstyrelses karakter är, som man vet: att i spetsen för hvarje riksstyrelsens afdelning står en statsminister, hvilken ensam ansvarar för ärendernas gång; att alla deunder konom lydande, till hans: departement och bureauer hörande tjenstemän arbeta på hans ansvar; att han i åtskilliga mål eger å konungens vägnar ensam besluta; hvaremot han iandra öfverlägger med sina kolleger, samt föredrager inför regenten endast de vigrigare ä-endena; samt att han för sina åtgärder redovisar och ansvarar inför regenten; och i de stater, som hafva representativ författning, inför nationens ombud. Detta styrelsesätt har icke hos oss blifvit antaget, dels emedan det icke i Sverge, såsom i vissa större stater, ansetts omöjligt för regenten att sjelf besluta i alla regeringsärender, dels äfven och hufvudsakligen emedan nationen från de store konungarnes tid bibehållit en djupt rotad önskan att få sina angelägenheter af konungen sjelf, men icke af herrarne, afgjorda. Detta oaktadt hafva vi af. detta regeringssätt fått den enskilte ministerns maktfullkomligher, utan hans motsvarande ansvärighet — hvilken de öfriga statsråderna fullt dela med honom — och utan att hvarken konungen derigenom blifvit i någon mån befriad från mängden af regeringsärenden, eller de talrika ekonomiska frågor, som röra vissa menigheters angelägenheter, blifvit öfverlemnade till definitivt afgörande af lägre auktoriteter eller inöm samma menigheter utsedda nämder. Man säger att kändt ondt är till hälften botadt: och vi föreställa oss att, om Vi lyckats visa, hvilka menliga följder ett blindt öfverlåtande åt föredraganderna af de till hvarderas departement hörande angelägenheter kan medföra, det skall ligga vederbörande ganska nära om hjertat att återtaga den sjelfständighet och det inflytande på de allmänna ärendena, som dem: tillkommer, Det synes oss dock, för alla händelser, vara en fråga, förtjent af: öfvervägande, om icke någon institution, lik den förra ällmännaärendernas) beredning, fastän icke till antalet ledamöter lika talrik, borde i den syftning vi förut antydt, inrättas. . Om dessa befattningar hufvudsakligen gjordes till honorarieplatser, kunde de icke för staten medföra någon: betydlig kostnad; och då beredningens utlåtande, jemte protokollet öfver dess öfverläggningar komme att vid föredragningarne i statsrådet uppläsas, hade regeringen in. corpore tillfälle att, jemte föredragandens, inhemta ett antal upplysta och