Aftonbladet – 3 februari 1859, sida 2

Tyst, barn, jag vet nog sjelf att jag älskar dig för mycket — men honom, som du gifvit hela ditt hjerta, honom älskar jag ej: Han har förolämpat mig. Men detoaktadt vill jag lägga lika mycket band på mig vid den förklaring, jag nu ärnar afgifva, som du nyss ålade dig vid din... Låt oss stanna här, pappa — säg ingenting mer! Den här aftonen har något riktigt fasligt med sig. Det förefaller mig som om hvarje ord vi talade blefve upptecknadt deruppe. Det vet jag icke, men här nere upptecknar jag den försäkran, som kommer från en vilja ännu orubbligare än din, att ifall du aldrig låter öfvertala dig att bära ett annat närmn än Guldbrandssons, så... Pappa, pappal Jag vill tala ut... så må du i Guds namn dö med det namn, som du nu egerl Majken blef så blek som den hvita näsduken, hvilken hon förde öfver pannan. Men hon yttrade blott: Jag fick icke brefvet. Det vill jag i alla fall läsa... Se så, nu är det brutet... Här fins ett till dig. (Forts.; ERETTSDÄESEEN SOT ENOSANTNTTETER