Aftonbladet – 2 februari 1859, sida 1

tyngre band på den inom honom kokande vreden: blodet, det heta finska blodet, sjöd lika våldsamt i häns ådror som vattenmassan sjöd inom bränningarne. Sista kampen angick hans egen person, och denna kamp var öfvermensklig. Grann måtte den ha varit att skåda, denna syn: en enda man, som med högrest hufvud och stadig blick sätter sig till motvärn mot trettio kraftfulla armar från gamla Suomi strand, hvilka äro utsträckta, utan att dock våga vidröra den befälhafvare, som de under sjelfva ruset känna sig fästade vid genom den allsmäktiga vanans ännu icke brutna band. Och under denna scen drifver, ostyrdt af menskliga händer, fartyget hän genom de skyhöga böljorna, och allt närmare och närmare nalkas det det fruktansvärda inloppet. Då sprungo de första knifvarne ur slidan. Icke utan kapten, icke utan kapten! var det röp som brusade rundt omkring, den olycksbådande lösen, som flög från mun till mun. Han skall stå till svars för allt, han måste vara med i båten — icke utan kaptenl Och-nu voro subordinationens sista skrankor nedriffia. Hela flocken rusade fram, men hejdades af en utsträckt hand. Tillbaka, uslingar! Efter j viljen vanhedra er sjelfva, er flagg och er befälhafvare, så — se här mitt svarb I samma ögonblick kastade sig kaptenen från fören öfver bord. Om det var hans afsigt att gå till botten, genom simning söka räddning eller att möjligtvis fasthaka sig vid det stampande fartygets waterstag och sålunda dölja sig tills den laglösa besättningen bunnit undan, då han åter kunnat bestiga sitt öfvergifna fartyg — detta är ovisst. Men i hvilket fall som helst blef hans beslut om intet, ty fyra starka armar