Aftonbladet – 2 februari 1859, sida 1

Under det en del af den franska pressen, som vi sett, talar i en ganska krigisk tor andra åter af mera officiell färg söka lugna allmänheten ock litva börsspekulanternas köplust -.medelst fredliga fraser, dervid likväl alltid hållande en väg till reträtt för sig öppen, såsom då t. ex. Constitutionnel för någon tid sedan bedyrade, att icke något krig skulle bli af, så framt icke traktaternas helgd brötes eller — hotades, uttala sig de sjelfständiga tidningarne oförstäldt om det allvarsamt hotande 1 situationen, ehuru de icke ännu vilja förtvifla om en fredlig lösning. En sådan lösning har Sigcle i en af oss i går citerad artikel temligen sangviniskt trott sig finna i ett frivilligt uppgifvande från Österrikes sida af dess italienska besittningar. Den fredäl skande Journal des Debats går väl icke så långt, men anser de stridiga intressena kunna i allmänhet lösas på diplomatisk väg, dervid erinrande om huru konungariket Grekland sålunda bildades, samt Belgien, i öppen strid emot 18153 års traktater, lösrycktes från Holland, hvilken senare operation emellertid väl icke aflopp så alldeles fredligt och diplomatiskt. Hvad som ger ifrågavarande, af Silvestre de Sacy förträffligt skrifna artikel ett särskilt intresse, är den utförliga framställning man deruti finner af Österrikes senaste förbiseenden och kränkningar af ingångna förbindelser. Författaren erinrar i sistnämde hänseende om huru. Frankrike har, i fråga om verkställigheten af den traktat, som afslöts den 30 Mars 1856, fått skäliga anledningar till klagomål öfver förgätenheten af dess bokstafliga innehåll och ännu mer af dess anda; klagomål, som måste göras gällande. Vi älska freden? — yttras vidare — men vi tro icke att den bör älskas på ett klenmodigt sätt, och med uppoffrande af-de rättigheter, som det är en pligt att försvara. Detta är icke att älska freden, det är att älska lugnet i Europa på samma sätt som visst folk bland oss älskar lugnet inom landet och säger: Låtom oss uppoffra alla våra rättigheter, bara vi få förblifva iro! Vi åter, som icke tro, att medborgaren såsom sådan någonsin bör abdikera, hvarföre skulle vi vilja att Frankrike abdikerade i egenskap af europeisk makt? Det är visserligen beqvämt i diplomatien likasom i politiken att säga: Allt gär bra, allt är som det skall vara, allt är stilla och roligt; vi ha ingenting att fordra och ingenting att vinna. — Mensklighetens angelägenheter afgöras ej i sådan ro. Hvad vi ha att fordra och att vinna, är konseqvenserna af Parisertraktatenb Derpå erinras om lord Clarendons förslag på Pariserkongressen, att, i händelse af uppkommen tvistighet emellan tvenne eller flera makter, frågan skulle hänskjutas till en annan makts bemedling, innan man vädjade till vapnen, och huru detta förslag, understödt af grefve Walewsky och omfattadt af Preussen, Ryssland och Sardinien, endast hos Österrike rönte ett bestämdt motstånd; men emellertid slutligen af alla antogs. Vidare huru Österrike, i uppenbar strid emot 29 artikeln i Parisertraktåten, der det uttryckligen stadgas, att ingen beväpnad intervention får ega rum i Servien utan en förutgången öfverenskommelse emellan de höga kontraherande makterna? — erbjudit paschan i Belgrad sin intervention, ett anbud, som väl icke verkställdes, emedan Turkiet gillade furst Alexanders afsättning, men som emellertid tydligen ådagalade Wienerkabinettets uppfattning af hvad ANNAT ROSES TERRAN ör ORKAN RASERAS