Aftonbladet – 1 februari 1859, sida 2

Erinrande om den i samma blad nyligen offentliggjorda brefvexling emellan lord Palmerston och lord Ponsonby år 1848 — som Af oss för några dagar sedan meddelades — visar förf. huru Österrike äfven nu borde finna sig både af sin värdighet och sitt intresse uppmanadt att följa de icke af en motståndare, utan af en vän och bundsförvandt då gifna råd; vidare huru ingen makt i hela Europa har mera behofaf den allmänna freden im detta rike, sammansatt af så många heterögena elementer, att den ringaste skakning endast skulle påskynda dess upplösniug, samt att ett krig, hvaraf de genom handel och industri mest blomstrande stater endast skulle erfara mindre känbara olägenheter, deremot kunde hota Habsburgiska husets välde med en fullkomlig förstöring. Derpå tager den franske publicisten i betraktande, hvilken politik, i händelse af ett fredsbrott, skulle följas af de öfriga stora makterna. Hvad först England angår, så finner man inom dess press de flesta organer påyrka neutralitet, några förorda landets medverkan till Italiens pånyttfödelse, men ingen enda hafva förklarat sig emot halföns oberoende. England kommer således efter all anledning att förblifva neutralt och att likasom 1848 åtnöja sig med att ge förträffliga råd åt Wienerkabinettet. Att Rysstand, med Österrikes beteende under sista kriget ännu i friskt minne, icke lärer ha någonting emot att se sistnämde makt förödmjukad, lärer ej. kunna sättas i tvifvel, lika litet som att det skulle kunna finna någon anledning till oro deruti, att en fri oberoende stat stäldes emellan Tyskland och Frankrike. För rig äro ju alltid mindre konflikter att befara, då de stora staterna icke gränsa omelelbart intill hvarandra, utan skiljas genom nindre, hvilkas oberoende och neutralitet af alla måste hållas i helgd. Hvad Preussen beträffar, lärer väl denna makt, såsom medlem af tyska förbundet, finna sig föranlåten att göra Österrike några sorgebetygande komplimenter, men dess naturliga politik, dess framtidspolitik är att dess grannes makt må förminskas och sättas ur stånd att bestrida len öfvervigt inom Tyskland, som innan kort bör tillfalla Preussen. Frankrikes naturliga och traditionella politik är att Italien må blifva starkt, fritt och oberoende, och om Österrike envisas att fortfarande vilja med våld upprätthålla sitt förtryckande välde, blir det en pligt för Frankrike att biträda italienarne i återeröfrandet af deras frihet, och att kasta Österrike tillbaka inom dess tyska gränser. Frankrikes ställning är nu vida förmånligare än 1848; dess armå mera krigoch segervan, dess kredit oinskränkt. : Österrike har redan erhållit trenne varningar: de till baron Hiäbner stälda orden var den första, sardiniska trontalet den andra, prins Napoleons giftermål den tredje. Sigcle uttrycker slutligen den förhoppning, att wienerkabinettet skall betänka sig, innan det går att i krigets lotterispel äfventyra sjelfva kejsareriketsexistens, samt att man genom en billig öfverenskommelse må förekomma blodsutgjutelse. Men, — tillägger tidningen —om Frankrike emot sin vilja tvingas till en strid för Italien, så kommer det dervid att få hela verldens opinion på sin sida. Och hvad oss beträffar är vår pligt i sådant fall på förhand gifven. Hvad vi gjorde under det orientaliska kriget, då frågan var om vårt lands inflytande, om en rättsfråga och om den europeiska jemvigten, detsamma skola vi-med hänförelse göra för det ädla Italien, och vi skola häruti -understödjas af det demokratiska partiets alla särskilta skiftningar. Vårt varmaste understöd skall egnas åt allt som företages för att återgifva nationalitet, enhet och oberoende åt ett folk, som lidit. så mycket, oca emot hvilket flere af de styrelser, hvilka i Frankrike efterträdt hvarandra, alltsedan revolutionen icke alltid hafva handlat rätt.