Aftonbladet – 1 februari 1859, sida 2

Lofva henne det det är ju billigt! förklarade Majken. sTy nog kan man så der a gång i en särdeles upprymd stund byta förtroenden och -tankar öfver hemlig hetsfulla ämnen, men att sedan vid riktigt nyktert lynne i hvardagsprosans atmosfer a dem, det duger icke. Har jag rätt i det? Så rätt, svarade Emilia, att jag genast bifaller, dock med det undantaget, att jag, i fall jag i framtiden får se den personligheten, som Thorborg visar oss, skall ega rättighet att i någon annan poetisk stund hviska henne i örat: Var det icke han? Det lär aldrig komma att hända — således behöfva vi ej tala derom. Och hör nu vidare... Den unge mannen, som jag såg sitta på soffan i djupt framåtlutad ställning, var så blek som hafsskummet. Hans ljusa hår låg vårdslöst kastadt kring pannan, på: hvilken en bitter ångest tycktes framkalla de syettperlor, som -oupphörligt trängde sig fram. Hans under hakan sammanknäppta händer -uppehöllo det sjunkande hufvudet. ;Hela kroppens ställning röjde en utmattning och :en nervös svaghet, och allt:hvad.som af själen framlyste i de dunkla ögonen -häntydde på en stum och tröstlös förtviflan. Hela denna bild fästade sig fast i-mitt sinne. Jag gick fram, jag blickade :på honom,. men han fortfor att icke bemärka mig. Slutligen fattades jag af ett sådant medlidande, att jag icke kunde afhålla mig ifrån att vidröra honom. Han spratt till och såg upp, men det var en helt tom blick i de mörka ögonen. Hvem är du? Hvad vill du? frågade han. Kommer du från henne, så säg henne att jag gjort allt för hennes sista önskan. och att jag hoppas snart sjelf få komma efter, I detsamma tycktes mig att hela villan försvann, utan att han verkligen sett på mig... ;