Aftonbladet – 31 januari 1859, sida 3

juristernas spetsfundigheter mer än en gång kommit att stranda. Om ofvannämda skugga är nyttig eller skadlig, skall förf. längre ner söka att visa. Adeln, som hade sin början samtidigt med feodalsystemet och då hade verkliga grunder för sin tillvaro, måste, då de orsaker, som framkallade dess uppkomst, försvunno, äfven småningom borityna, och har äfven gjort det. nästan öfverallt, med undantag möjligen af England, hvars aristokrati numera också är den enda som representerar några verkliga intressen, och som derföre, samt för den del den tager i landets angelägenheter, har ett anseende, som ingalunda skulle skänkas den blott och bart derföre att dess förfäder för några sekler tillbaka utmärkt sig i något afsvende. . e, försök som nu göras af den närvarande styrelsen i Frankrike för att återinföra adeln, visa tydligen att densamma i vår tid är blott ett offer åt den menskliga fåfängan; de personer, som träffats af den der nyligen utgifna lagen angående adelstitlars missbruk, hafva i de flesta fall visat sig vara individer, som inom kort tid samlat en stor förmögenhet på tvetydiga vägar, industririddare och äfventyrare af alla slag. Inga män med verklig förtjenst finnas deribland, ty. dessa blifva nog för sin egen skull aktade eller förakta åtminstone all annan aktning än den, som -är bygd på förtjensten.. Adeln afskaffades i Frankrike vid första revolutionstiden; sedan dess. har. man åtskilliga gånger försökt att återupprätta den, men aldrig med framgång, och kommer väl aldrig att lyckas deris I Tyskland finnes det visserligen åtskilliga Hohe Herrschaften? med von framför sitt namn, men om hvilkas verksamhet och inflytande historien på senare tider just ej haft mycket att förtälja. Våra. grannländer Est-, Lifoch Kurland äro bland de få länder, som ännu hafva en adel enligt den gamla tidens anda. Hvilken af alla dessa ståndpunkter intager nu den finska s.k. aristokratien? Icke samma ståndpunkt, som den engelska, ty den representerar ej, såsom denna, några verkliga intressen, ej, heller samma ståndpunkt som den i Östersjöprovinserna, ty en sådan har aldrig existerat hos oss; således återstår blott samma ståndpunkt som den, hvilken för närvarande eftersträfvas i Frankrike, d. v. s. fåfängans och overksamihetens försök att genom fädrens förtjenst, tilltvinga sig en aktning och ett anseende som de ej kunna ernå genom sitt eget värde. . Utgående från åsigten om sitt namns storhet,. har mången yngling, som annars kanskeskulle hedrat sitt fosterland, ansett sig ej sjelf behöfva göra något vidare för att vinna sina medmenniskors aktning och sålunda, i stället för en nyttig medborgare, blifvit en inbilsk narr, tillbringande sin tid i lättja och oduglighet. . Må man icke missförstå det ofvansagda, må icke heller Finlands adel anse det som en förkastelsedom öfver sig i sin helhet, visst icke! Förf. erkänner gerna att det bland. detta stånd finnes medlemmar som kunde -hedra hvarje land; det ofvansagda är icke riktadt mot dem, det är blott riktadt mot oduglighetens, fåfängans och lättjans sträfvande att utan egna verk genom andras förtjenst vinna anseende och ära, ett sträfvande som tyvärr anträffas i alla stånd, och hvaremot det är den allmänna opinionens pligt att obetingadt uttala den skarpaste förkastelsedom, hvarhelst det än må visa sig. Samma sträfvande ådagalägger äfven sin tillvaro i st ftandet af majorater, hvarpå man äfven i senare år haft ett och anråt exempel, som ovillkorligen måste bidraga att dana fåfänga odugl ngar. En sådan fideikommissarie måste ovilkorligen vara i saknad af den kraftiga sporre som begäret att vinna sina medmenniskors aktning utgör, då han anser den titel och den förmögenhet, han utan eget förvållande erhåller, vara tillräckliga för att vinna denna : aktning; en åsigt som visserligen är grundfalsk, ty liksom arbetet alltid måste utgöra den grund, på hvilken hvarje rättmätig besittning är byggd, måste ock förtjensten vara den enda grund på hvilken aktningen kan hvila, en grund som kan ersättas hvarken af penningar eller titlar, huru talrika de förra och huru klingande de senare än må vara. Äfven ur nationalekonomisk synpunkt måste majöratsystemet positift förkastas; för att sköta en egendom fordras det numera både håg och kunskaper, hvilka det ingalunda är säkert att hvarje fideikommissarie skall besitta; och då ban tillika är förhindrad att öfverlåta sin egendom åt: andra händer med förmåga att sköta den, måste den i sådant fall blifva vanskött och landet således lida en förlust. Äfven i det fället, att en föregående fideikommissarie vanskött egendomen, blir detför en efterkommande, huru duglig han än är, omöjligt att åter iordningsställa densamma, i saknad af dertill nödigt kapital, då han svårligen kan erhålla något lån på en egendom som han ej har rätt att föryttra: Mycket kunde ännu sägas 1 detta ämne, äfvensom många motskäl mot det ofvansagda anföras, dock torde till slut allt d den satsen qvarstå, att alla försök att genom andras förtjenst, penningar, titlar eller andra inflytanJen vinna en sann och verklig aktning, i längJen måste misslyckas, och att den individuella förtjensten är och måste varaden enda grunden derför. (Insändt.) Blygsamheten i Sköfde.