Aftonbladet – 29 januari 1859, sida 2

klampande bönderna. Inom sig bad Janne — ty det var denne Holts förtrogne — att han: husbonde icke måtte träffas, ifall han åter kommit andra vägen. Men denna fruktan var onödig. Holtfanns ingenstädes i de öfre regionerna. Och nu hörde Emilia, der hon qvarstod vid dörren. hela svärmen bullra ned igen... Hvad skulle det blifva bärnäst? Och Majken, som icke kommer! sade Emilia till sig sjelf. .Om hon visste hur här står till, hon, den starka Majken, så skyndade hon — ja, till och med Thorborg skulle skynda. och kanske vore hon mig till största nyttan, Thorborg, som har sådan makt med bönderna ... Här spratt hon till vid en röst derute från bondhopen. Det var Olle i Bjelkeboda som ropade: Om han har gömt sej i Blåkulla, så skall han fram, eller också ligga vi här och vänta tills domedag I Låt oss gå in i Hjelmens rum nu utlät sig Karolusson. Gå j ut två af er, gossar, och posta utanföre fönstrena och titta mellan luckorna, medan jag gör invistation, för det är bäst att jag gör den, jag, som är hemma i herrskapsfasonerna, Och vill j, Olle i Bjelkeboda, följa med, så kan j görat. Hyvem talar om att sjelf myndiger Olle skulle följa med någon — jag går sjelfver, jag! Det är iogen, som stoltserar öfver mej; jag är sjeltstoltserare så god som någon., Åh, kors, käre Olle, inte vill j-hålla mätesnöre med mej! Nock vet hvar och en hvem jag är — det lär allt vara spordt längre än Qville härad räcker, och det är en tanke, som är för sannby Jaså, nu skall det väl bli en nöjsam rolighet att lefva, när Bernt Karolusson — som skaffat sej gård och grund igenom advokats