Aftonbladet – 29 januari 1859, sida 2

vår tolkning icke gå. Skall denna italienska fråga blifva fredligt löst? Kan och bör.den. såsom några oroliga andar påyrka, afgöras genom krig? För vår del, och för Frankrikes och Italiens skull, önska vi allvarligt, att Italiens nutida problem må fredligt lösas, och enligt vår tanka böra de upplysta fosterlandsvännerna i Italien. vara de första att förena sig i denna önskan, Skulle icke Italiens intressen bli i fara att snart försvinna under en beväpnad konflikt mellan Frankrike och Österrike samt lemna rum för andra, ännu mera vidsträckta och ännu farligare frågor? Är icke den regim, hvarunder Italien suckar, ett arf af kriget? Är det möjligt att genom våld, och isynnerhet genom främmande makters samverkan och strid, varaktigt grundlägga. frihet och oberoende? Dessa betänkligheter synas oss så afskräcKande, att vi icke kunna förstå att de ej slagit alla dem för hufvudet, som anses för Itaiens ifriga vänner. Frankrike böricke ens för en ädel sak utsätta sig för förekråelsen och faran af att godtyckligt störa verldsfreden och att sätta i fara dessa stora intressen af arbete, handel och industri, som intagit ett så vidsträckt rum i de nutida samhällenas tillvaro. Vi hafva nyss bevittnat de bedröfliga verkningar, som blotta fruktan — e oviss och obestämd fruktan — för förvecklingar har förorsakat på dessa intressen. På få dagar har den paniska förskräckelsen minskat med mera än tusen millioner francs värdet af den del utaf den personliga förmögenheten i Europa, hvilken är fördelad på vexlar på Paris, London och Tyskland. De, som förklara att denna panik är ogrundad, urskulda densamma med en sådan förebråelst mera än de fördöma den. Första nödvändigheten för dessa intressen, hvilka utgöra en nations storhet och välmåga, är offentligheten, som tillåter .det sunda förståndet att förutse, att kontrollera och uppskatta chancerna af framtiden. Är det det deras fel -om de vid detta tillfälle varit blinda? De hafva varit det endast derföre, att dem icke tillåtits se någonting, och öfverraskade af oväntade händelser hafva de stapplat mot det okända. Sålunda, med en färsk erfarenhet framför oss. hoppas vi att landet snart skall erhålla delaf hvad diplomatien har gjort vid de omständigheter, som röra Frankrike i de italienska frågorna. När Casimir Perier med vältaligt förstånd sade: Frankrikes guld och blod tillhöra ensamt Frankrike, gaf han icke uttryck åt de låga känslorna af en: trångsinnad sjelf: viskhet. Han menade tvifvelsutan, att i dylika vågsamma företag, hvari en nation stundom finner sig inkastad och som af henne kräfva krigets grymma uppoffringar, är det nationen sjelf som måste döma öfver lämpligheten af dessa uppoffringar och den utsträckning, som åt desamma bör gifvas. Vi hoppas, att italienska frågan icke skall leda Frankrike till denna allvarsamma belägenhet; men om vi svikas i detta hopp, tro vi oss hafva Tätt att uti utvidgade friheter för vårt land vänta en ersättning för de offer, som af detsamma skulle begäras för Italiens frihet.