Aftonbladet – 29 januari 1859, sida 2

Se så, det kan vara nock af det slaget. Var nu så okruserlig och öppna, lilla frua! Vi ä fredliga karar; men vill hon inte se retade kämpar, så låtsdet gå fort och flinkt med dörrn I Min Gud, min Gud,, suckade Emilia, om: jag öppnar, så skrämma de kanske lifvet af mig; och öppnar jag icke, så... Jaså, hon är så ganska tystlåten. Så låt gå för är en vers eller två — qvinfolk är qvinfolk, det får en komma ihåg. : Det svarade Harald Hårdråde: Det vare som du nu sade, Men skall jag segla i dag med dej, Då skall du skifta skepp med mej. Och nu består jag henne en vers till på fallrepet. Men flyger då inte dörrn opp på eviga fläcken, så ger jag låset ett slag så att rigeln derinne skall hicka vid det och inte glömmat i bråbraske ... Ge akt nu — det är sista betinget: Ty du hafver ormen den snare — Hd Hvart skall jag med oxen fara? Ormen är så snar som sky, Oxen drifver så långsamt till byn Emilia samlade alla sina krafter. Hon var så blek som den hvitaste marmor. En bön till Gud om beskydd met, all råhet och våldsamhet, en sista tanke på Åke — och den darrande handen drog ifrån rigeln. Och der stod hon nu, i hela sin glänsande ungdomsskönhet, med ljuset höjdt öfver hufvudet, för att betrakta den fientliga hopen och vädja till den, som syntes menskligast.. Men alla dessa upprörda, af dryckenskap och: vrede blossande ansigten syntes henne samiligen lika vidriga. (Forts. följer)