Aftonbladet – 28 januari 1859, sida 2

jag knappt kan redogöra för på hvad jag grundar den föreställningen — att han, oaktadt all sin förkärlek för Holt, ändå har någonting emot honom. När jag nu lägger detta outredda tillsammans. med den: för:-honom förödmjukande förtreten atticke se sitt verk gå framåt, så antager jag att, ifall vi jusbnu vid bans återkomst från Lysekil med alla våra samlade krafter lade an på honom, det kanhända skulle gå igenom. Ack, älskade, älskade, så du förvillar dig! Kanske icke-så mycket.. Men : nu beror det på dig, ty han måste tagas på det sättet, som mest. anstår, honom. Kan du förmå di; att skrifva ett: bref, fullt af. ödmjuk ledsna ifver de föregående förhållandena och deruti lu påpekar att du snart ärnar -öfverge :tjensten, för att skaffa dig en lugnare ställning, och att du under hela ditt framtida lif vill Slifva allt hvad den tacksammaste son kan blifva — kortligen, min Gudmar, ett -bref, som icke har smak af den eviga pligtkänslan, atan-endast. och -allenast är sådant som en ung man skrifver till fadera åt oden -qvinna, hvars erhållande: han sanser -som sitt högsta soda i lifvet... För min del tänker jag icke anse det förnärmande att vara så ödmjuk och fördragsam som helst, då jag eger denljufva ifvertygelsen att min tillkommande lycka skall belöna hvarje: ansträngning. O, så huldt,:så kärleksrikt du talar! Men om du visste, Majken, huru din far talade till mig och huru säkert det är att denna förödnjukelse. ej skulle gagna mig den blirkanske i stället ett mål förhanslöjes-hans triumf, len han sedermera delar: med: Holt, som då också får: skratta. åt iden försmådde. mågen. Medan: Gudmarv talade hade; en djup tankullbet:lägrat sig på Majkens panna, En-mörk slick skymde klarheten i hennes ögon. Men on, iakttog tystnad. (Forts.)