Aftonbladet – 26 januari 1859, sida 2

vickande, att han nära nog fallit rakt i ärmarna på den rofgitige Olagus, hvilken i samma sekund, sjelf utan väpen, sökte få tåg i båtshaken. Men Gudmars utomordentliga vighet skyddade honor fråm faran attfalla fram: :tupa: han kom i stället ned på bottnensrena sida, dock så våldsan t; att alltsammans höll på att kantra. Men samlände hela sin unga spänstiga kraft, var Gudtnar åter uppe och stötte båt-haken med: sådan våldsamhet mot axeln på Olagus, att denne föll raklång tillbaka ned bland sjögräset. Till årorna — ro ... ro på! kommenderade löjtnanten. Och årorna behöfdes. Ty många slag häde de ej gjort utåt sjön, då de bägge bröderna, återvändande till besinning, med ursinniga rop kommo vadande efter, i hopp att ännu kunna återvinna sin egendom. Men nu var det för sent. Båten flög bort; och om månen lyst fram, skulle Han kuntist skåda en hemsk syn, synen af desså tvänne mörka gestalter, på hvilkas atleten alla onda lidelser brunno, i vattnet vildt rusande åstad till strid, kanhända till seger, utan andra vapen än deras egna vapenlösa armar. ä — bVänd omi! ropade löjtnanten. Ni finner er egen båt straxt nedanför der ni lagt den... ag har genom ärlig list segrat i konungens och lagens namnl, Öch i satans namn svär jag, Olagus Esbjörnsson från Mörkös — och den djupa rösten ljöd vidt ut öfver hafvet — att träffas du och jag en gång till, så blir det enderas bane! Det har den sagt, som vet hvad ord och lofven vill säga. En rysning flög genom Gudmars själ; men den flydde snart för det stolta medvetandet att hafva uttänkt och fullbordat planen till ett beslag, som icke på långliga tider skulle glömmas, Tack, mina redliga vännerl sade han till Storke-Pelle och Lommeh. J ha bägge gjort er sak så väl, ätt j förtjena det högsta beröm; Dv, Sven, som ännu är ung, kan af Storke