Aftonbladet – 26 januari 1859, sida 2

gnen! Krånglar han, så känner du instruktionerna. I sådan nöd kan det inte bli samvetssak för mej att visa er på båten. J harn tre famnar härifrån, Storke-Pelle och Tuve aflägsnade sig. Och inom fem minuter låg godset itullbåten. Men som den icke, flöt så långt in som smuglarnes egen båt hade gjort, måste de vada ett stycke för att kunna lägga ned packorna, Och det var just Olagns sjelf som kastade dit den sista packan och spadarne efter. Nu skall j ha stor tack för era vännetjenster, min käre Storke-Pelle! sade den mäktige mannen helt nedlåtande 2 Och helsa löjtnanten att då han härnäst vill lura björnynglet ...n ... så gör han just så som han nu gjort! Och fortare, om möjligt, än blixten fat ur bösspipan, reste sig tvänne i den höga sjötånsen gömda karlar, Gudmar och hans Lom — och medan Storke-Pelle sprang i båten och sköt ut den med åran, höll löjtnanten båtshaken lyftad till högg vid första fiendtliga des monstration från fiendens sida. Han hade valt båtshaken icke endast derföre att denna var honom mest tjenlig, utan också derföre att han icke var den man, som kunde förmå sig att begagna bössa eller pistol mot en fiende, hvilken hans Ar list hade afväpnat. Lommen hade slingrat sig som en ål kring benen på Tuve, så att de snart om hvarandra tumlade ned i det djupare vattnet, hvarifrån den förre kom upp på andra sidan om båten. Tuve. sträfvade efter, men fick i rätan tid ett slag af Storke-Pelles åra, och det laget tvang honom att släppa tag. Är det klart? ropade löjtnanten. Gudmar hade velat vara den siste, och den siste var han, stående midt emot den af raseriet nästan qväfde resen. Nej, för så godt. pris går det ej! fiämtade dagus och störtade fram mot jaktlöjtnanten. I detta vigtiga ögonblick hade denne bakänges uppnätt båten. Men just som han satte oten på relingen, gjorde båten ett så häftigt