Aftonbladet – 25 januari 1859, sida 3

r I framställningar, och på hela den stora svär I men af vildar i svart frack och glacthandska -I göra de säkerligen. intet. intryck. ). Man frestas vid läsniugen af. en sådan be Isom denna att få förakt — icke för dess akt I ningsvärde författare, men för vår tid. Hur enerverade och blaserade måste icke menni Iskorna vara, då man kan tala, och då ae I snillrik och högtänkt man anser sig böra tal till dem i denna stil om själens ädlaste känsla Jom en stor social institution! Huru på el Igång löjligt och sorgligt är det icke att s soc:ala reformatorer gå omkring och vilj: locka menniskorna: till varaktiga kärleksför bindelser, alldeles som de uppfostrare, hvilk: tro sig åstadkomma mycket godt, då de förm ett barn att vara snällt? genom löftet on vissa qvantiteter konfekt eller anuai namnam Och sjelfva denna kärleksförbindelse, son här uppställes såsom det eftersträfvansvärda såsom idealet — hvilka nya, underliga oci främmande beståndsdelar ingå icke der uti, huru klart skulle den icke, om det ä sannt att den är det högsta upphinneliga fö det nuvarande slägtet, vittna om en djup sjunken tid. Det oinskränkta förtroendet, der gränslösa hängifvenheten, den fulla frivilliga vissheten om känslornas ömsesidiga evighet — hvad som förut betecknat denna känsla oct utgjort dess innersta grund och väsenide -skulle i vår tid icke kunna komma i fråga. utan lemna plats åt helt andra ingredienser: klokheten, den diplomatiska försigtigheten. det ständigt vaksamma, förmyndarmässige visstroendet skulle nu vara det väsentliga det, hvarpå kärlekens bestånd skulle hvila Hr Michelet har: utlofvat en framtida historisk framställning: af den: roll kärleken spelat : olika tidehvarf;. det synes oss som borde han vid-en dylik forskning lära sig inse, att den kärlek, han i sin nu utgifna bok tecknat. hvarken är den kärlek, menniskors och gudars glade och egenvillige beherrskare, som rådde inom den antika verlden; fritt och uppriktigt sinnlig, men ännu mindre den, som borde anses råda i det moderna samhället. den, som mäktigt ingriper i andens lif och som är: starkarevän döden. Vi ha sett en fransk författare E. Mont gu) töra den fördomsfria och modiga anmärkningen, att, ehuru antikatolsk och jesuithatare Michelet än är, hans bök dock på visst sätt är katolsk. Han gör mannen till qvinnansbiktfader och organiserar den bestående kärleksförbindelsen ungefär på samma grunder som staten Paraguay örganiserades af jesuiterna och sedermera af doktor Francia: Kärleken skulle bli ett mildt slafveri, vidmakthållen genom listig omtänksamhet ochen ständigt vaksam: och misstrogen ömhet. Den kärleken synes oss ur högre synpunkt ha lika mycket värde som den religion; som liksom med våld drifves in hos ett folk, som :man förvägrar tankefrihet, upplysning, och medel till hvarje egen pröfning: af det meddelade. Det må stå till huru illa som helst i: Frankrike, sedligheten och begreppen om den personliga friheten må ha under det närvarände eeesariska tidehvarfvet sjunkit mycket djupt, så torde det dock bli svårt, att genom några konstiga poetiskt-materialistiska doktriner helt och håldet skjuta å sido det medvetandet, att kärleken är icke stor och icke verklig, annat än då den är frivillig, då tvenne själar, på en gång förenade, oberoende vända sig tillhvarandra, stolta, fria och ändock hängifna, nog förtröstande, för att icke frukta någonting af ömsesidig frihet, nog högtänkande för att såsom en förolämpning aflägsna hvarje otidigt bekymmer, nog ädla att respektera samvetets helgedom. Vår anmälan har vuxit långt öfver de dimensioner vi hade tillämnat densamma och som mången torde anse ämnet förtjena; såsom vår ursäkt torde gälla, att Michelets bok är en af de mest kuriösa skrifter, som den nutida litteraturen bar att uppvisa, att den i Frankrike gjort omätligt uppseende och inom kort tid torde komma att öfversättas på de flesta :europeiska språk. Vi böra tillägga, att uti boken finnas hela partier, der man icke är generad af de fysiologiska teorierna, af den realistiska uppfattningen och de minutiösa kalkylerna. Isynnerhet gäller detta det sista partiet, der författaren i sin teckning af kärlekens metamorpboser kommer till den framskridna åldern. IU ny a point de vieille femme är rubriken på en afdelning, och både originell, poetisk och upplyftande är den skildring författaren gifver af den hjertats ungdom qvinnan kan bevara, det egendomliga behag den gamla qvinnan: kan utveesla, den ömma respekt, för hvilken hon kan och bör vara föremål. : UTRIKES.