Aftonbladet – 25 januari 1859, sida 3

VvIiS lasa aen, maste de taga mod Ul SID. Ty den är uppriktig. Den skyggar icke tillbaka för naturen. Att en dylik uppriktighet i sig sjelf är något ondttro vi visst icke; men det är endast fråga om den är på sin plats uti ett arbete sådant som detta. Vi tro till och med icke att en dylik realism är egnad att förderfva någon eller såra någons blygsamhet, ehuru visserligen i vår tid 99 menniskor bland 100 sätta blygsamheten der den icke skall vara, och en falsk uppfostran förvränger begreppen om hvilka böcker som äro moraliska och immoraliska. I ett populärt vetenskapligt, ett hygieniskt arbete hade dessa framställningar varit på sin plats; men i en bok om kärleken af: Michelet, språkonstnären, den glänsande litteräre koloristen, såra de, om icke -blygsamheten, åtminstone :smaken och -grannlagenheten. En fransk kritiker säger, att författaren förfördelat den qvinliga habeascorpusakter, och sant är, att man i viss mån måste bli indignerad öfver att från den glödande kärlekspoesien oupphörligt förflyttas till dissektionsbordet, från en andligt glödande hänförelse till den anatomiska kursen. Michelet säger: Uti kärleken finnes ingenting, som är vulgärt, ingenting, som är lågt. Denna stora tjusningsmakt ombildar och helgar allt hvad den berörer. I öfverensstämmelse med denna sats inlåter sig författaren på de hemligaste detaljer och på naturens doldaste operationer, och de underligaste vexlingar i stil uppstå derigenom; hvilka kunna rättfärdiga en fransk esthetikers yttrande, att boken snarast bort kallas La poesie de la clinique, Man erhåller ofta samma intryck, som om man: funne Petrarcas sonnetter illustrerade med; anatomiska plancher. : Hvilken kontrast finner man icke på samma sida i boken! Fogeln sjunger, han skulle vilja tala. Menniskan har det tydliga talet, det bestämda och klara ordet; men qvinnan har utom det menskliga ordet och fogelns sång ett helt magiskt språk, som hon blandar uti ordet och uti sången ; det är sucken, det passionerade andedragets. Blott några rader längre ned läser man: Hon äter icke som vi, hvårken så mycket, eller samma saker. -Hvarföre? Jo, derföre, att hon icke smälter på samma sätt som vi; hennes matsmältning rubbas ständigt af en omständighet 0. 8. V. i den mest prosaiska framställning. Det är som bekant ofta vådligt för ickeläkare att läsa medicinska böcker. Den som nedskrifver dessa rader erinrar sig väl, huru han en gång på en ångbåtsresa i brist på annan reselektyr fick fatt på ett häfte af Hygiea och tänkte, att det kunde vara bättre än ingenting, men sedermera fick anledning att ångra den lektyren; ty häftet innehöll en genomförd och af många casus illustrerad teckning af en särskilt sjukdom, och under en hel månad derefter hade den förvetne Hygiealäsaren känning af alla de symptomer han funnit så målande och klart beskrifna. Man skulle nästan Kunna tro, att historieskrifvaren och socialfilosofen Michelet händelsevist koms mit att fastna på någon medicinsk bok; man kunde föreställa sig, att han någon gång vid ett besök på kejserliga biblioteket eller S:t Genevieve af en slump funnit t. ex. Costes yvologi liggande framme, börjat bläddra och läsa deri och snart med sin inbillning kommit in uti dessa teorier, att han börjat inblanda dem i alla sina tankar och icke kunnat tänka sig de mest andliga lifsyttringar utan att de med dessa teorier skulle stå i samband. Det vissa är, att författaren, huru spiritualistisk och poetisk han eljest till sin natur är, blir helt och hållet realistisk, och att han i den fysiologiska vetenskapen söker enda förklaringsgrunden till kärleken och till alla de passioner, alla de höga och mäktiga känslor, som dermed stå i samband. Han låter hjertat och själen så intrasslas uti och tyranniseras af vissa funktioner, hörande till det vegetativa och animaliska lifvets område, att den, som icke är materialist, skulle känna sig färlig att förtvifla, om han trodde på riktigheten af ett dylikt förklaringssätt. Ett af bokens kapitel har till öfverskrift: La femmeest une malade, och detta är den grundtanke man finner i hela framställningen : qvinnan är en ständig patient, som måste skötas och vårdas med den största försigtighet. Endast i och genom mannen skall och kan hon vara någonting derutöfver; men hela mannens verksamhet-synes återigen skola gå up uti bemödandet att hålla qvinnan upppe oc af henne göra någonting. : Mannen skall på en gång vara sin utvaldas älskare, prest och läkare. Huru han skall få tid och förmåga att uträtta någouting annat i verlden, om han tillfullö skulle genomföra hr Michelets system och fullgöra alla de åligganden han gifver honom är svårt att förklara. För att vara en sådan man och älskare som hr Michelet konstruerar, blefve det nödvändigt att fly bort uti en öcken, der ingen annan omtanka, inga andra bestyr funnes; men det finge icke vara någon vanlig prosaisk öcken, utan en magisk ensamhet, som mannen (älskaren, presten, läkaren) skulle sträfva att göra så feerisk och förtjusande som möjligt, för hvilket ändamål författaren till och med gör sig besvär att i detalj teckna hvarjehanda arrangementer. Utan tvifvel har meningen med Michelets arbete varit god; utan tvifvel har hän håft ett högt syfte; han har velat medverka i någon mån till en stor social reform. Han har sitt land, liksom i större och mindre mån ifven-annorstädes, sett äktenskapen bli alltmera sällsynta, de båda könen isolera sig ifrån varandra, barbariet intränga i sederna. Han när velat uttala den smärta, han känner deröfver, och göra det klart, att den verkliga och veståndande kärleken är en nödvändighet för menniskorna och samhället, om de icke skola förgås, att kärleken icke är en kris, utan en itveckling (;man kan lika litet kalla kärleken för en kris, som Loire för en öfversväming). Men fråga är, om han icke med denna framställning rhotverkat det mål till hvilket han syftat. Han har mångfaldigat mannens åligsanden till den grad, att han svårligen till en nnerligare och varaktigare förbindelse lockar fra te FR Iona 1 men LL RN EE ft mg Yönnn Jr är VA VV för JA ft förr