Aftonbladet – 24 januari 1859, sida 3

tyskan egde ett motsatt förhållande rum. Det passar förträffligt att uttrycka dimmiga sa ker.; Men: man hade fått förkärlek för tyskan, emedan man vanligen hunnit längre i detta språk. Den hos oss nog allmänna bristen på förmåga att riktigt och klart uttrycka sig troddde tal. sig kunna härleda från: denna orsak. . Vår inkrångtade embetsstil vore äfven ett arf från tyskan. Man har sagt att tyskan borde tidigt läras, emedan de, som endastgenomgäå skolans lägsta klasser för att sedan ingå i handel och näringar, företrädesvis behöfva detta språk, och vid sista riksdagen väcktes just på denna grund en motion i borgareståndet, att tyskan skulle intaga ranskans plats. Denna motion blef dock förkastad i det stånd, som representerar landets handel och näringar. Saken vore nemligen den, att våra industriidkare numera ej som förr uteslutande eller ens öfvägande resa till Tyskland för att fullkomna sig i sina särskilta yrken, utan finna det angelägnare för sig att besöka England och Frankr:ro isynnerhet det senare landet, der skickligheten i ailv svul går ut på formens fulländning står högst. I dessas intresse låge uppenbarligen att undervisningen i franskan ej oppskjutes så länge, att de ej få nytta af den. En annan menlig följd af franskans framskjutande vore äfven, att en mängd, som lemna skolan tidigt och ej läst latin, ej förstå en mängd från detta språk hemtade termer, och franskan kunde i detta fall mycket väl ersätta latinet. Tal. ansåg det ej vara skäl att efter blott halftannat års försök göra någon förändring i skollagens stadgande i denna del. Rektor Siljeström lade ej så mycken vigt på denna fråga som en eller annan gör. Af vigt ansåge han deremot vara att alla tre språken komma någorlunda samtidigt, och framför allt att intet af dem började så sent som, i händelse komitens förslag gioge igeaom, skulle blifva fallet med franskan på den klasiska linien. Betraktade man frågan från den prakiska nyttans synpunkt, kunde ej nekas, att en stor förändring redan inträdt i det från Tyskland mottagna inflytandet och behofvet att känna dess språk. Fullt ut lika många af våra industriidkare resa nu till Paris och London som till Berlin eller andra större industriorter i Tyskland, och hvad handeln beträffade hoppades tal., att det med blankokrediten ifven skall vara slut med Tysklands herravälde öfver den svenska handeln. I afseende på den praktiska nyttan syntes tal. franskan vigtigare. Men i pedagogiskt hänseende vore han mera böjd för engelskan, emedan det både genom sin enklare konstruktion och sitt till hälften germaniska ordförråd vore lättare. Uttalet vore ej heller ett så stort hinder, att ej äfven barn med lätthet kunde ;öfvervinna det. Ett annat skäl vore den engelska litteraturens stora inre värde samt engelska språkets stora verldshistoriska betydelse. Vi kunna nemligen ej neka att engelsmännen äro jordens största folk. Det språk, som talas af en nation, som besitter den största politiska oah sociala kraft, och som inom kort skall räkna lika många invånare, som hela. vår verldsdel för närvarande, borde man ej förvisa ur skolan eller sätta på en så lös fot derstädes, som det genom den konx;1. stadgan skev och af komiterade föreslås fortfarande komma att ske på den lärda linien. Med ledsnadå hade tal. äfven sett, att franskan blifvit så långt uppskjuten, och att af främmande språk endast tyska och latin skola förekomma i de fyra första klasserna på samma linie. Följden blir att lärjungarne få en uteslutande smak för tyskan, och det vore ej till fäderneslandets nytta. Det är dock vesterut som vi måste vända blickarne då vi vilja följa civilisationen i alla dess riktningar. När härtill kommer, att engelskan, i afseende på en god och bildande läsning för ungdom, har en långt rikare litteratur än tyskan och detta erkänna tyskarne sjelfva så syntes tal. engelskans företräde gifvet. Ordningen emellan språken -borde således, i talarens tanke blifva: först engelskan, så franskan och sist tyskan, såframt man ej skulle samtidigt företaga de båda sistnämda, hvilket vore af vigt, på det en gosse, som tidigt lemnar skolan, måtte inhemtat något af dem begge. Lektor Elfving: Om man ej ville göra upp för sig ett ideal af ett språkehema, utan endast hålla sig vid det för ögonblicket möjliga, vore utan tvifvel det praktiskt riktiga, att man gör början med tyskan. De flesta, som efter endast ett par års skolgång ingå i handtverken och den lägre bandeln ha funnit sig väl af att ha kunnat tyskan. Det vore visserligen möjligt att vi nu befinna oss på en vändpunkt, då Tyskland för våra industriidkare börjar blifva -minlre vigtigt, men ännu ligger det oss dock betydligt närmare än andra länder i detta hänseende. För den händelse att förhållandena i detta fall skulle ändra sig, borde stadgandet måhända vara rörligt, så att ett annat språk kunde insättas i dess ställe. Man hade sagt, att lärjungen under den långa tid han nteslutande sysselsättes med tyskan, skulle få törkärck för detta språk, och att modersmålet äfven dervid skulle få sitta emellan. Men det syntes talaren som bristerna hos tyskan, som läraren under undervisningen skulle påpeka, snarare borde ingifvakärlek för svenskan. Kärleken till den tyska litteraturen kunde lock ej blifva större än den förtjenar. Ty huru stort än ;ngelszans och franskans företräde i flera afseenden vore, så kunde det dock ej förnekas, att det djupaste, det menniskohjertat mest gripande — det högsta . tänkandet finnes på tyska. — Hvad den lärda linien beträffade, önskade tal. helst att franskan började i tredje klassen och fortginge i två klasser med uppskjutande af latin: Men om detta nu ej vore möjligt, borde den börja samtidigt med latinet, hvars ;simantal kunde tåla vid att inskränkas, eller åtminstone förekomma i 4:de klassen, då engelskan borde vidtaga i den femte. På den reala linien borde näst efter tyskan engelskan och franskan förekomma samtidigt eller ock engelskan efter franskan. Uttalet af de begge språken förblandas lätt, och derföre borde de måhända skiljas på det första stadiet. (Forts.) orsaker