Aftonbladet – 24 januari 1859, sida 3

i handlanderna J. A. Fontells och OCarlströms, jjemte flere andra, tillhöriga skeppare och arbetsklassen. Å handlanderna Ö. Axelins, J. W. Holmudds, K. E. Lundmans och Casper Holmströms enkas gårdar nedbrunno alla maI gasiner oeh uthus. Hela staden hade troligen -istrukit med, om eldsvådan inträffat ett par dagar förut, då vi hade en svår storm; men under eldsvådan var det fullkomlig stiltje. Norr om torget blef ej något hus skadadt. En och hvar af oss äro i dag som om vi vore rådbråkade utaf arbete och ansträngning., En korrespondent från Ijo skrifver till Abo Underrättelser: Från Ijo socken får man förnimma en af dessa historier om Fans jemmerliga grasserande, hvilka på vår upplysta tid just icke höra till ovanligheter i vårt fädernesland. I Söder-Ijo by, ej långt ifrån kyrkan, bor en gammal enka, hos hvilken den onde nu under vintern drifvit sitt spel och, så att säga, gifvit representationer. Under flera veckors lopp har Jen stor mängd menniskor församlats dit, för att åskåda fenomenet. Den nämda gamla enkan har länge hört till de gudeliga och förliknar sig nu vid Luther, för hvilken hin onde också visade sig på Wartburg. Han manifesterar sig i hennes stuga genom omstörtande af stolar, bord och skåp förmedelst någon osynlig kraft, för hvilken icke ens den ljufliga kaffepannan är helig. Uti en annan tillåst kammare, svänger gungstolen af sig sjelf, vedträn, skoplagg, jernsaker och andra effekter slungas in i stugan, ehuru dörren är låst; det berättas till och med, att den onde på en smed, som varit sysselsatt med reparerande af låset, placerat ett par glasögon på näsan — allt utan att någon kunnat varseblifvas. Dertill hörer man i förstugan tal med hög röst och handklappning, och då de, som äro inne i stugan, bege sig ut för att förnimma hvad som är på färde, så synes ingenting. Med anledning af dessa spökelser och djefvulska styggelser hafva beständigt flera personer hållit vakt om nätterna hos enkan. Om denna angelägenhet har jemväl hållits kyrkoråd, men utan att man tillsvidare vunnit någon synnerlig utredning, och har frågan lemnats beroende för att framdeles tagas i öfvervägande af ett i sådant afseende tillsatt utskott af ojäfvige män. En nära slägtinge till enkan hade nyligen på en resa vikit in till enkan och låg der öfver natten. Denna gång hördes icke knäpp eller gny, och då en af församlingens lärare, som på kallelse besökte enkan, tillfrågade en person, som ofta hört och sett spökelserna, om orsaken hvarföre den onde då ej låtit höra af sig, så erhöll han dettå svar: Andarne förmälas icke kunna tåla lukten af bränvin och visa sig ej, då de känna den; den resande hade nemligen satt sin rese-simon, på bordet... Då nu inga kristliga förmaningar gjorde verkan, visste religionsläraren intet annat råd åt den beklagansvärda än att, efter som bränvinet medför en sådan nytta, köpa sig ett qvarter sådant och hålla det i stugan för att förjaga den bränvinslukt icke fördragande lede fienden och de andar, hvilka höra till samma slåg som han. DANMARK. Öfverste Johannes Harbou har i en i Dagbladet införd artikel uttalat den åsigten, att Danmark med afseende så väl på den tyskdanska konflikten, som på den allmänna ställningen i Europa bör genast vidtaga förberedelser till rustning. Denna artikel synes hafva väckt någon uppmärksamhet; och Dagbladet har i ett följande nummer derom uttalat sina åsigter. Sedan redaktionen erinrat att öfverste Harbou kan räknas hylla diametralt motsatta politiska åsigter mot redaktionen, anmärkes att sådan meningsolikhet icke bar med förevarande fråga att skaffa, ty då fråga är om yttre fiender, så äro alla danskar eniga. det erinras vidare, att hr Harbou 1848 i Januari var, den förste, som offentligt höjde stridsropet genom en liten broschyr, Til Vaaben, i Gevär! och att Danmark två månader derefter hade det krig, som frälste landet från undergång och under hvilket kapten Harbou, en oförskräckt krigare, avancerade till öfverste. Det är vissefligen icke rätt att tro spåmannen få rätt nu derföre att han fick rätt 1848, men höra honom kan man likväl göra och undersöka om det är någon rimlig vanledning att äfven denna gång tro honom. Hr Harbou finner väl, att den dansk-tyska konflikten i och för sig kunde motivera förberedelser till krigsrustning), men det är likväl icke omedelbart ifrån den han väntar faran. Han ser bort till det europeiska tillståndet i det hela, hvilket hotar med faror. Dagbladet medgifver, att utbrottet af ett europeiskt krig i detta ögonblick lätt kan föranleda militäriska demonstrationer från tysk sida emot Danmark, och under. alla omständigheter kan situationen i en handvändning blifva så kritisk, att Danmark blir nödsakadt att besätta sina gränser med en väpnad styrka. Öfverste Harbous upprop går likväl icke ut på att man. genast skulle inkalla folk och uppköpa hästar, fullständiga hela materielen och ställa armån på krigsfot. Det är blott förberedelserna till rustning, som han påyrkar måtte börjas genast utan uppskof samt drifvas med såväl raskhet som insigt. Såsom sådana nödvändiga förberedelser erkänner Dagbladet, att samla och hafva i ordning vapen, uniformer och. öfriga utredningen för liniebataljonernas fullständiga utrustning med komplett manskap. Äfven för en del af reserven böra sådana förberedelser vidtagas, och synnerligen bör man vara på klar fot med frågan huru det står till med befäl och underbefäl för denna styrka. Slutligen bör man hafva det administrativa maskineri, som skall sätta krafterna. i. rörelse i full ordning och färdigt att arbeta. Kriget 1848 kom på administrationen alldeles oförberedd, och detär af vigt, att man icke en gång till skall nödgas alldeles från början skapa en ny intendentur, en ny militärsjukvård, en ny militärfältförvaltning i allmänhet. Allt detta erkänner Dagbladet, att man kan fordra hvilken tid som helst, men medgifver att öfverste Harbou har förtjensten af att nu derpå hafva fästat uppmärksamheten. Feedrelandet, som för öfrigt behandlar hr Harbous personlighet rätt hårdhändt och ganska tydligt tillvitar honom begär efter att blifva bemärkt och hålla sig framme, erkänner äfven behofvet af armåutredningens bringande i det skick, att den är i ordning för alla eventualiteter. Särskilt fäster det uppmärksamheten derpå, att Holstein icke har någon från danska armen afsöndrad militärmakt, så att, ifall tyska förbundet skulle bliinveckladt i ett krig, dess fiender, som möjligen träffade danska officerare såsom sina motståndare i egenskapen af befäl vid holsteinska