Aftonbladet – 20 januari 1859, sida 2

nära fönstret och läste högt ur en oskyldig roman af Lafontaine, då der plötsligen hördes en häftig bultning på hans utåt gatan stängda fönsterluckor. Snart förnams ett våldsamt slående med skallrande sabelslidor mot husets port, och det barska ropet: Låt upp i lagens namn!, Högst bestörta fly frun och dottern, hvilka begge redan voro afklädda för att lägga sig, in i den närliggande sängkammaren, medan hr Tiessen öppnar porten. Poliskommissarien och gensdarmerna intränga, undersöka hela våningen och upprycka äfven, i trots af enträgna föreställningar och böner, dörren till sängkammaren för att med egna ögon på dut aldra nogaste underrätta sig om att deri icke fanns någon annan än. två, till hälften afklädda fruntimmer, halfdöda af blygsel och förskräckelse vid denna nättliga våldsbragd. Efter denna visitation göra sig lagens tjenare redo att gå. Då den gamle mannen ledsagade polisbetjeningen till porten för att stänga denna efter dem, låter han, af sin vrede öfver denna kränkning :af husfriden, förleda sig till yttrandet: Det är ändock för långt gånget att en fridsam medborgare ej ens nattetid är säker i sitt hem. Hvad nu! ni understår er att räsonneral! utropa poliskommissarien och gensdarmerna. Då skall ni: med till vaktkontoret. Förgäfves lägga hustru och döttrar sig emellan. De skuffas undan, j, oaktadt gubbens böner: tillåter man honom ej en gång att utbyta sin nattklädsel mot en mera passande drägt. Så släpades den gamle mannen, midt i natten och i det förfärligaste väder — regnet föll i strömmar — ur sin boning och till polisvaktkontoret. När hans anhöriga den följande dagen kommo till polisen med tjenliga kläder åt den häktade, blefvo de med hån afvisade. Klockan 11 på förmiddagen blef hr Tiessen ändtligen af vakten underrättad, att han nu kunde gå hem. Man lyssnade icke till hans enständiga begäran att polispresidenten först skulle hålla undersökning rörande hela förloppet eller åtminstone taga hans egen berättelse till pro-: tokoll.. .Fårgen blef med våld körd ur vaktkontoret och måste begifva sig hem midt på ljusa dagen i samma drägt, som han haft på sig vid arresterandet. Sådant skedde i Preussen under milda lagars välde, med de högre myndigheternas vetskap och gillande; Hade vi utrymme; skulle vi kunna anföra mångfaldiga likartade händelser. Huru tidningar af den mest modertata opposition blefvo klafbundna och indragna; huru oskyldiga näringsidkare, som ej ville välja och rösta med det afhr v. Plehwe, polispresidenten Peters och skurken Lindenberg representerade feodalpartiet, blefvo bragta till; tiggarstafven. och en del till utvandring genom återkallandet af dem beviljade rättigheter till idkandeaf rörelse, huru frisinnade lärare och andrä embetsmän afsattes och moraliskt torterades, derom lemnade Elbinger Denkschrift, för hvars innehåll jag redogjorde i bref från Schweiz förliden sommar, talrika vittnesbörd. Dessa bekräftas och deras antal ökas i d:e Politischse Todtenschau. Dessa den nyaste tidens handlingar visa huru hög! af nöden det var att en högre skickelse satte en gräns för den ohyggliga framfarten. Med regentskapets upprättande störtades den fanad tiska junkerreaktionens och polisgodtyckets system. General v. Plehwe sökte döden, polispresidenten Peters blef afsatt och Emil Lindenberg, hvars nedriga antecedentia ej kunnat renas genom de 18 eller 19 benådningar, han erbållit, framsläpar sitt lif i mörker: såsom underordnad polistjensteman i den provins, han hade under ett halft årtionde beherrskat medelst sina skändliga och giftiga J publicistiska produkter. Måtte: deras illgerningar, hvilka redan nu låta bardt när otroliga, förefalla våra barnbarn som sagor och — om än i den närmaste framtiden vi icke skulle erhålla mer än ett inskränkt mått af frihet — dock laglighet och ärlig styrelse vinna och bibehålla varaktigt välde i detta land. —K