Aftonbladet – 19 januari 1859, sida 2

till Mossön, så hörde jag med mina egna öron Sven Dillhufvud spela på sin fela så att det klang i klipporna. Den musiken var som englalåt för mörkökararna — de hade väntat så länge och hvarken kommit fram eller tillbaka, att de nu i sitt djerfva öfverdåd midt för tulljaktens näsa helt sagteliga började röra på årorna ech sätta i gång. Men i samma den stunden slutade nordhåtten sin polska, och som hån har fin hörsel, förstod 3an straxt att det var år-musik i närheten och or ner till jaktlöjtnanten. Det såg jag från strand, liksom att löjtnanten stråxt i ögnalinken var oppe med Storke-Pelle i hälarna. Nu skall en tro att det blef lif! Han är flink i vändningarna jaktlöjtnanten. Så dugtig sjönan jag sjelt än är, skulle jag inte fortare rått klart. Men mörkökar arna, som allaredan kommit i gång, rodde så skummet yrde om lem. Tullbåten var inte sen efter. Huj, så iet gick, undan för undan. Det varjakt det! Löjtnantens anrop beskrattades från mörkövåten. Det satans björnynglet kan sköta en båt, det måste man medge. Prejningsskottet hade inte bättre lycka än anropet: Men sen kunde jag inte se något mer. Resten har jag hört i förtrolighet af en, som kände till det, fter han var med. ; Nå då, nå då? utbrast lots-far otåligt. .Du talar ackurat så att jag har hela bataljen ör mig liksom oppmålad på väggen. Gå bara å, Gädda, gå pål Jag är för torr i halsen: jag skall bara skölja mej:.. Slutet gick på det här sättet, att jaktlöjtnanten ännu en gång fick kasta bort sronans krut utan att det dock blef till nåson nytta, för nu tog tjockan så till att de ill sluts inte kunde se hand för sej, då de vå ömse håll måste besluta sej till en liten parlamentering, och så la de bi tills dagen skulle bryta fram.n (Forts.)