Aftonbladet – 19 januari 1859, sida 2

an jag, sedan tulljakten rest, lyckligt få varorna in på sjöboden och sen vidare. Nå, Gädda du, jag är nyfiken på att höra hur det gick vidarel påminte lotsgubben, medan Gädda helsade på groggen och med:en gammal segelsöms-pryl. friskade upp elden i pipan. sDet är straxt klart... Genom en af bodbetjenterna, som Holt sjelf skaffat, ficR mörkökararna signal. . De begrep snart hvad klockan var slagen. Men som ingenting kan flyga ibop, så hade de inte hunnit längre än att få godset opp i båten, då tulljakten stack fram och lade sej till nattro vid sjelfva Mossön rakt i vägen för dem, så att de. med knapp nöd fick gömma sej bakom Lillepytt-skären., ,Gutår, Gädda! Du är så treflig, att du nödvändigt får flytta hit ut till mej. Mången en qväll: kunde vi då i nöjsambet fördrifve med. hvarandra, då vi ändå efter vår Herres behag blifvit ett par enstöringar i verlden. Sant nock — och du vet ännu inte ärendet, .hvarför jag kom hit: Men nu skall jag först sluta den här historiebiten. Ja, gör det — och får jag sen höra något. annat godt, så blir det så mycket bättre... Du stannade vid Lillepyttskären. Så var det... Du har bra tobak, lotsfar — jag skall stoppa nock ett stoppade, att inte suuggan slocknar. ; Den tobaken har jag fått af jaktlöjtnantev: det är således tjocka slägten mellan den och bärfvetrån på; tulljaktsbistorien.n Nu går jag af stapeln igen... Löjtnanten aade inte minsta hum om det vigtiga grannskapet; derföre satt han iall fridsamhetnere:i kajutan, och Storke-Pelle — det kan jag god! tänka mej — hade ett ord otaldt med psalm-, voken och :groggen, fast jag inte kan så previst säga det. Men eftersom jag sjelf var i närheten, för jag hade haft ett regalt ärende