Aftonbladet – 18 januari 1859, sida 3

Utflyttningarne från Norrland. Helt nyligen har man från Norrland hört, hurusom temligen närgångna försök blifvit gjorda, att medelst förespeglingar om hvarjehanda förmåner locka inbyggare i de nordligaste delarne af Skandwmavien att inflytta till det heliga Ryssland, och att man t. o. m. sökt att få de bevekande uppmaningarne dertill från predikstolen kungjorda. Detta torde icke vara första gången våra trogna grannar känt sig för i den vägen. Ar 1832 tyckes något liknande ha varit å färde. Man hade då utsett Wermland till fält för sina värfningsåtgärder, och rörelsen bland befolkningen i hela provinsen tyckes ha varit stor och allmän i följd af dessa bearbetningar. Den gången motades de af en man, hvars fosterlandskärlek städse var lefvande, och hvars uppmärksamhet på alla slags rörelser österifrån oaflåtligen var vaken. Om denna numera troligen bortglömda händelse upplysa följande tvenne utdrag af bref från framlidne exc. grefve Georg Adlersparre till envoyån v. Brinkman 7): Den 21 Febr. 1832. — — Jag börjar tro, att ansökningarne om, som orden lyda, bosättningarne i det sälla Ryssland och under den goda, milda regeringen ej äro en frukt af något pojkstreck, utan något helt annat. De framkomma i alla våra städer och i de flesta socknar!!1 Vid detta bref är bilagd följande skrifvelse: Ett rykte har spridt sig bär ibland allmogen, att folket utdött på Åland, att man der skulle få jord att bruka för intet samt att excellensen Adlersparre på Gustafsvik skulle till och med utdela handpenningar till dem. som vilja begifva sig dit. Jag har sökt öfvertyga flera om osannolikheten häraf, och att, det blott är ett grundlöst rykte; men förgäfves. Nödvändigt vill man af hans excellens egen mun göra sig förvissad om förhål!andet. Innehafvaren af detta bevis är hemmansegaren i Ångebecks torp, Nyeds socken, Jan Andersson, som ärnar begifva sig till Gustafsvik för att få reda på denna sak. Väl vore, om han kunde bli öfvertygad om sakens falskhet för att sedermera derom öfvertyga andra. Nyed den 6 Febr. 1832. M. Låägerlöf. Den 7 April 1832. Visserligen bevittnar det ett sundt och skarpt omdöme hos den goda, milda, välgörande kejsar Nicolaus (så benämdes han af de till mig sända deputerade), att öfverlemna flyttningsbestyret åt en man, som vistats i Ryssland, 10 rhil från asiatiska gränsen, och sett allmogens belägenbet på närmaste håll, Också beskref jag för de till mig adresserade deputerade ryska allmozens frioch rättigheter samt i noggrannaste detalj knutpiskans beståndsdelar och sammansättning, likasom Tyggarnes utseende efter bestraffningarne, och mera dylikt, hvilket allt jag med egna ögon sett. Underbart nog, att dessa beskrifningar för ingen del ökade och lifvade deras flyttningsbegär: de i marknaden varande prostar och pastorer hafva sagt, att efter de deputerades återkomst från Gustafsvik hafva bondmassornas anfall alldeles upphört, som förut rentrampade gårdar och golf på prestgårdarne. Såsom märkbart torde äfven böra nämnas, hvad: aldrig förr skall hafva händt, åtminstone ej de sistförflutna 20 åren, att rublerna blifvit återsända. — — — — ) På det att ingen må anse någon ogrannlagenhet begången genom dessa brefutdrags offentliggörande, må följandg. auktorisation här intagas: Om, mot min förmodan, någon af mina vänner och bekanta eller andra, som med mig förr eller senare varit i brefvexling, skullt finna för godt att genom trycket meddela allmänheten mina bref, så får jag förklara, att jag har dervid intet att påminna, hvarken i laglig väg eller genom något klandrande omdöme; och blir denna min nu vid sundt förnuft gjorda och gifna förklaring;att mina bref utan undantag kunna tryckas af hvem det behagar, gällande äfven i den händelsen, att jag genom ålderdomssvaghet eller annan åverkan på mina känslor och mitt begrepp skulle förfalla till den usla och ialla afseenden föraktliga sinnesart att frukta eller missbilliga kungörandet af hvad jag tänkt, gjort eller skrifvit. Gustafsvik den 14 December 1831. Georg Adlersparre, (L. Sa UTRIKES.