Aftonbladet – 18 januari 1859, sida 3

dre ett stort silfverfat, hvarpå fanns frukt, konfekt, bakelser och glace. -— Sennora Pepita och hennes syster Lola gifva gästroller, på Josefstädter-teatern i Wien. Ett i Köpenhamn enkom förj sennoran skrifvet tillfällighetsstycke En kapris af Pepita,, och hvari hon visar sig både såsom skådespelerska och sångerska, har äfven i Wien rönt framgång; i Köpenhamn inbragte det 70 fulla hus. Sennora säges ännud vara densamma hvad utseende, behag och liflighet beiräffar, och hor förtjusar alltjemt wienerboerna,; som på blommor utplundrat alla orangerier i staden och i trakten för att få buketter till hennes representationer. Systern är en liten vacker sennorita, som ännu icke hunnit synnerligen utmärka sig. — Hörnhuset vid Rue dela Chausse dAntin och Boulevard des Italiens är för närvarande väl ett af de intressantaste ställen, om icke det alldra intressantaste, i Paris. I de stora gemaken uti första våningen bor Rossini och emottager hvarje aftön ett stort antal vänner och beundrare. Lördagarne gifver han stora soir6er, dervid blott inbjudna emottagas. Hvad den litterära och artistiska verlden eger af blomstrande eller utblomstrade genier kan man här på nära håll få betrakta och höra — bland andra den anspråkslösa, älskvärda Taglioni, den anspråksfulla Grisi; den godmodiga, alltid vänliga Alboni och otaliga andra berömda och oberömda fruar och mamseller, som finna sig lyckliga att vistas i samma rum som-kompositören till Baberaren i Sevilla och hvilka för honom uttrycka sin beundran. Det är icke deras skuld om de icke beständigt ligga på knä för maestron; det är icke deras skuld om ej mottagningssalarne förvandlas till ett tempel för den rörskräckligaste, mest fanatiska afgudadyrkan. Detta ir endast den spirituelle Rossinis egen förtjenst, i det han förstår att med en retande ironi förjaga smickret. Så t. ex. utropade nemligen den berömda. fru P. i sin extas: Hur skall jag kalla er? Hr Rosini, det låter så tråkigt och prosaiskt; — skall man kalla er maestro, heros, dio? — Appellez moi mon lapin (min kanin) svarade Rossini med bedjande. åtbörd. Sålunda har han alltid vid hvarje symptom af förtjusningsfeber ett kallt bad, en qvickhet, ett stickord i beredskap. På senare tidrn har han komponerat mycket för piano, hvilket vid en af hans soireer förträffligt exeqverades af en italiensk virtuos. Auditoriets bifall var naturligtvis stormande. Rossini gick under konserten i nästa rum fram och tillbaka, pratande med en vän, utan att höra på. Då bifallssormen bröt lös och flera bland de närvarande voro nog taktlösa att ropa till honom O, quel talent!s o. s. v., sade han: Decidement, je commence å me faire une råputation!s — All den i hans musik inneboende humorn tror man sig först i hans sällskap rätt förstå, och alla de njutningar, som man deraf erfarit, komma en rätt lifligt till minne: vid hans leende. Ett verkligt förkroppsligande af sin barberare är Rossini när han talar italienska; då ir han komplett, och man förstår med ens huru denaa personlighet och denna musik kunnat så sammansmälta; då försvinna hans lilla istermage, snusdosan ch peruken, och man ser blott den hulda genius, som likt en Ariel sjungit sitt ecco -ridente il cielo ller Pasquinos, Castis och Gozzis uppsluppne landsnan, som skakat italienskan i Algiers ur armen och skapat en lustig verld, under det han ville göra sig ustig öfver verlden. — Verdi har begifvit sig till Rom för att ifvervara uppsättningen af en ny, utaf honom kom;onerad opera, som der kemmer att med det snarate gifvas. Operans namn är Gustavo III.