Aftonbladet – 17 januari 1859, sida 2

mot Preussen, som nu icke längre är föremål för det vanliga häckleriet, utan för den utsöktaste hjertlighet. Å Tyskland har i sjelfva verket icke det ringaste intresse att skydda och vidmakthålla Österrikes tvångsvälde i Italien. Emellertid börjar. man redan förspörja drag af den för tyskarne så betecknande lusten att, medan de icke kunna ; vara herrar hemma hos sig sjelfva och fåfängt sucka efter tysk, frihet och enhet, göra sig skyldiga till: den största inkräktningslystnad I mot angränsande nationaliteter och fientlighet mot deras frihetsoch enhetssträfvanden; Så finner man t. ex. i ett nordtyskt blad, den i den fria riksstaden Bremen utgifna Weser-Zeitung följande utgjutelse med anledning af den italienska frågan: — Hållen edert krut torrt! är dagens. lösen. Och icke blott för Österrike, utan äfven för Tyskland. Hvarje fara, som hotar Österrike, hotar Tyskland. Det heter derföre nu återigen: Vid Po försvara vi Rhein! Det är sannerligen icke fråga om Italiens pånyttfödelse, som vi ej vilja förmena någon attsvärma för, utan det är fråga om att afvisa fransk herrsklystnad, som har lika litet att skaffa med friheten, som ryssarnes krig mot Turkiet ha att göra med kristendomen. Om Tyskland, om Pretssen isynnerhet under denna förveckling inse och beslutsamt beträda den rätta vägen, d. v. s gemensam väg med Österrike och afvärjande af alla ingrepp i den europeiska eganderätten, så innebär en sådan hållning en bättre garanti för fredens bibehållande än det franska hofvets ögonblickliga moderation och vishet, för hvilken :vi eljest, det förstås, hysa all pligtskyldig aktning. Hvad England angår, så kan det knappast vara tänkbart, att det skulle kunna göra något för att upprätthålla det hittillsvarande ocfterrättlighetstillståndet i Italien eller på allvar taga Österrikes parti. Morning. Advertiser vill veta, att splittring råder inom mi niståren i denna fråga och att lord Stanley och de liberalare ledamöterna inom densamma äro emot Österrike, men de öfriga för detsamma, till följd — såsom bladet antyder — af påtryckning från prins Alberts sida. Härmed må vara Huru som helst, så är det äfven å andra sidan -gunska visst, att England ingenting vill göra för Italiens sak.:Om England hade velat göra något för Italiens befrielse, så hade det måst visa detta år 1848. Man . erinrar, huru det för icke längesedan låtit konungen -af Neapel leka med sig på ett högst oförsynt sätt. Af England kunna folken icke vänta någon bjelp förr än då det blir fråga om det diplomatiska fastställandet af deras rättigheter. England skulle: erkänt Ungerns sjelfständighet, om det lyckats Ungern att ensamt tillkämpa sig den emot Österrike och Ryssland. När det icke hade lyckan med sig, var det slut med Englands intresse, och Palmerston gratulerade Österrike latt det omsider med Rysslands hjelp lyckats slå ihjäl den ungerska friheten. Under sådana omständigheter kan man icke vänta något för Italien af diplomatien. En liten omständighet kan hyilken dag som helst vålla utbrottet och låta kriget flamma upp, och då först skall diplomatien grufva sig och inse hvad den försummat, och det skall då måhända bli ett ganska svårt arbete, för atticke låta konflikten få större dimensioner än Europa kan önska.