Aftonbladet – 15 januari 1859, sida 3

hvartdera slaget, i en mera djup än vid panna väl förtennad, får ytterligare en tillsats af 4 gran gallipplepulfver, och bringas till kokning, hvarefter man tillslår så mycket kalkvatten, att blandningen icke mera reagerar förfri syra. Derefter minskas elden, så att blott pannans botten hålles varm. Efter några minuters förlopp upptages ett prof och silas. Detgenomsilade bör då vara fullkomligt klart, på sin höjd med en svag skiftning i gult,, eller likt s. k. hvitt vin, och vid tillsats af en droppe kalkvat:en icke grumlas, i hvilket fall honungen ännu håller fri syra och måste få en ytterligare kalktillsats. Mer än till den fria syrans mättande får ej tillsättas; annars mörknar preparatet, Man håller blandningen ytterligare varm en-halftimma, hvarefter den silas och kan i vattenbad afdunstas till den outspädda honungens stadga. Tänders plombering med svafvel. (Archiv ter Pharmacie. Avgusti 1858.) Upphettas svafvel till 114?-C. så smälter det till en klar -vattentunn vätska af ljusgul färg, stegras upphettniogen, så mörknar vätskan. mer och mer, nen tjocknar i samma mån, tills den vid 200 C, lir så seg, att man kan omvända smältslefven atan itt någonting rinner. Stegras hettan ytterligare, så olir svaflet åter flytande, men fortfar att vara mörkt. och liknar en tjock lösning af draglim. I kallt vatcen stelnar detta bruna svafvel till en brun massa, som är mjuk och spänstig likt kautsehuk, men låter crycka sig i formar och lemnar de finaste aftryck. Dfter omkring ett dygns förlopp återfår det sålunda ormade svaflet sin ursprungliga ljusgula färg jemte svaflets vanliga hårdhet. Det är på detta sätt som le bekanta svafvelaftrycken .af medaljer, kameer mM. m. frambringas; ehuru man vanligen för detta indamål blandar svaflet med något färgämne, så att det efter stelnandet icke blir gult. En fransk tandläkare, LenryHernot, har med oväntad framgång begagnat dessa svaflets egenskaper, för att med svafvel plombera ihåliga tänder. För detta: behof inlägges en liten qvantitet väl urtvättad svafselblomma i ett tunnt och i ena ändan igenblåst slasrör, som upphettas öfver en spritlanipa, tills svaf-let erhållit sitt bruna plastiska skick, då det utgju-es i rent kallt vatten. Inom fem minuter kan man på letta sätt bereda hvad som behöfs till Plomberidog af ;n eller flera ihåliga tänder. Det i vattnet stelnade: vafiet sammanknäådas till en för tandens fyllning: sassande kula, som intryckes i hålighoten och på det roggrannaste formar sig efter denna. Den hårdnar: snart, fastnar orubbligt och är olöslig för alla syr.er och andra ämnen, hvarmed den under tuggningen tan komma i beröring. Sådan tartdvärk, som härsör ifrån luftens verkan på en blottad nerv, försvinaer omedelbart genom denna plombering; men för säkerhetens skull kan man äfven, ifall åkomman så ndicerar, fukta tandens inre med morphium chlorhydricum, eller med kreosot, innan svafvelfyllningen anbringas. — bjuskänsligt ooh länge oföränderligt kol. lodinm till: fotograä Af Lycke. (Cosmos. y. 6). 1:375 grammer vatten blandas 25Q Brammer honung, till blandningen sättes 31 grtmmer alkohol och 13 till 14 grammer salpetersvråd silfveroxid. Vätskan utsättes för ljuset tills den börjar röja en färgföränIring, men sedan silas den genom benkol tills. den blir fullkömligt klar; den förvaras derefter i ogenomskinlig flaska med glaspropp. Öfvergjutes en på vanligt sätt kollodierad glasskifva med denna blandning, så ökas skifvans ljuskänslighet, och denna Känslighet bibehåller sig länge, om skifvan förvaras i mörker, — Forngrokernas döfningsmedel vid kirursiska operationer. (Efter dr Landerer, professor i Athen.) Det är icke sannolikt att forngrekerna hade någon aning om vår tids svafvelether, amylether eller kloroorm; men af deras skrifter finner man dikväl att de både kände och begagnade ett annat döfningsmedel, nemligen Mandragora rizar. Dioskorides uppgifver bestämdt att man gaf omkring ett spetsglas af ett teraf beredt preparat åt dem, som skulle opereras ned skärande eller glödgade instrumenter, på det att de måtte domna och undgå smärtan. Det var tt afkok af mandragorarötter på vin, hvaraf två tredjedelar inkokades, hvarefter det återstående vinet rrånsilades, ställdes att klarna och förvarades till bruk. Medlet kallades Mandragoravin (Mandragoritis pinos), och man sade skämtvis om den som var dåsig och lat, att han hade druckit sådant. — Biidbar massa, liknande elfenben. Af T Sorel. (Repertory of Patent Inventions. 1858). Man sammanrifver noggrannt 50 vigter potatisstärkelse med 5 vikter zinkoxid (zinkhvitt). För att af Senna blandning erhålla en massa, som kan tryckas i form eller danas för hand, sammanrörs den med en för bitdbarheten tillräcklig mängd vätska, hvilken sammansättes af chlorzinklösning, 50 vigter om 55? Baumf, vinsten 1 vigt, och saltsyra en vigt. De häraf erhållna bilderna jikna till färgen och halfgenomskinligheten elfenben och ega samma böjlighet som trä. — Lösnlog af bernstsm (Efter professor X. Landerer i Athen.) Bernstenspulver löses i kloroform, och lösningen kan, om den är tunn; användas till fernissa, men efter intorkning till en plastisk massa, tryckas i form. Efter kloroformens fullkomliga bortdunstning återstår bernstenen, hård och glänsande, som om den vore fossil bernsten. E — Kinesiskt rispappor. Vid ett sammanträde i Horticultur Society i London förlidet år förevisade mr Fortune en telning af rispappersplantan (Aralia papyrifera), som han sjelf hade hemtat ifrån ön Formosa. Han upplyste tillika att Formosa lemnar största delen af det rispapper, som i Kanton och Fokien användes. till konstgjorda blomster, till miniaturmålningar, m. m. I Kinas Paris, let yppiga Fu-tscheu-fu, verldens folkrikaste stad, eking och Nanking ej undantagna, förbrukas årligen r omkring 30,000 dollars värde af detta Papper; hvar dame derstädes bär blommor af rispapper. Hunirå ark säljas för omkring halfannan. pence. Pappevet utgöres af växtens märg, som skäres till ark. Den vanliga uppgiften, att detta papper skulle vara örfärdigadt af rismjölsklister och bakadt likt våra oblatblad, saknar all grund.