Aftonbladet – 14 januari 1859, sida 2

— Såsom ett bevis på huru man i Norge med uppmärksamhet följder de svenska förhållandena, kan man åberopa Christianiapostens öfverblick af den europeiska ställningen under förlidet år och den del deraf, som angår Sverge, af hvilken vi här meddela slutet: Såsom den verkliga själen och chefen för det småningom nybildade kabinettet anses grefve Henning Hamilton, hvilken för närvarande är statsråd utan portfölj. Grefve Hamilton har varit officer och författat flera krigshistoriska arbeten; dessutom har han varit den nuvarande regentens guvernör och har utöfvat mycket inflytande så väl vid det äldre som det nya hofvet. Han lärer redan 1846 varit behjelplig att hindra framläggandet af ett liberalt representationsförslag och skall sedermera haft eneväsentlig andelistörtandet af det plebejiska statsråd, hvarmed konung Oscar först omgaf sig, äfvensom i bildandet af 1848 års Aprilkabinett. Då landtmarskalken grefve J. A. Sparre blef chef i detta kabinett, anförtroddes landtmarskalksstafven åt grefve Hamilton, och han skall med mycken skicklighet fört ordet vid de följande riksdagarne, der Han, ehuru han i egenskap af ridderskapet och adelns ordförande icke kan deltaga i förhandlingarne, likväl betraktas såsom den der genomdrifvit de flesta vigtiga beslut hos adeln, och som den, hvilken i det hela taget gifvit riddarhuset den karakier det nu bar; han har derföre blifvit benämd junkrarnes hufvud. De sista åren, innan han blef statsråd, var han landshöfding i Östergötland. Han antages vara orsaken till, att krigsministerportföljen anförtroddes åt öfverste Björnstjerna samt en konsultativ -stadsrådsplats åt justitieombudsmannen assessor Lagerstråle, samme man; som jemte grefve Sparre och riksarkivarien Nordström å svenska sidan deltog i utarbetandet af lagförslaget om svenska och norska domars verkställbarhet i brödrariket.Huru mycken duglighet och tälang flera af de nya rådgifvarne än besitta, och om det också om några af dem råder olika meningar till och med inom det frisinnade partiet, torde man dock kunna antaga såsom den rådande åsigten, att landet fått en junkerminister, af hvilken man. ännu mindre än af dess företrädare kan vänta verkligt liberala sambällsreformer. Man tröstar sig under dessa omständigheter med, att alla de nyutnämde hysa så lika åsigter, att mimståren åtminstone skall blifva mera enig än förut, och att det således i alla fall skall kunna komma till en öppen och samlad strid mellan de politiska par. imeningarne, hvarempt flera af de förra statsråden upphöjdes till sin värdighet för att göra en eftergift åt någotdera särskilt af riksstånden (om Giintber hette det således, att man genom honom skulle vinna rösterna i borgareståndet och genom Almqvist i bondeståndet, under det att doktor Anjou var en personifikation af presteståndet); genom denna manöver har en viss halfhet varit rådande inom statsrådet, och riksdagens krafter splittrades genom delvis beviljade eftergifter från båda sidorna. Huruvida emellertid det nya statsrådet verkligen skall komma att ådagalägga den kerakter man efter dess medlemmars antecedentier anser sig: kunna tilldela det, är måhända ännu för tidigt att afgöra.