Aftonbladet – 12 januari 1859, sida 3

ste 8 uderas grundligt och på allvar och att-deböra taga sin början ju förr desto hellre, hvilken åsigtjag förklarar mig omfatta. z Hr S. börjar med en hård anklagelse mot klåssicitetens förfäktare, då han förklarar: att de äro blinda anhängare af en fördom och ick göra sig reda-för de gamla språkens sanna betydelse. Det är en nimbus, som omstrålar Ilassiciteten, hvilken hindrar dematt se densamma rätt i ansigtet och upptäcka dess lytenr. Naturliga följden häraf är den, att klassicitetens anhängare, fångna i en slags fix id6, förtjena misstroende, kanske till och med åtlöje eller medlidande. Jag säger ej att detta argumentum ad hominem är den värde talarens mening; men den, som ej kände hans humanitet, skulle kunna så tyda hans försäkran. Denna tror jag mig endast böra bemöta med den frågan, om sådana män, som vårt sekels störste tänkare och vetenskapsmän samt skickliga och upplysta lärare, rättvist böra uppbära en sådan anklagelse. De bevisa dock genom sin verksamhet, att de veta hvad de göra, och att de verkligen göra gagn, derom vittnar den aktning de allmänt ätnjuta. I sammanhang med denna inledning om klassicitetens skenbedrägliga nimbus,, uppställer den värde talaren ett horoskop för klassicitetens framtid. Den har i 19 sekler beherrskat verlden, lika länge som Aristoteles filosofi. Dennas välde inom det vetenskapliga gebietet upphörde efter 19 århundraden; alltså skall sannolikt klassicitetens stora anseende inom elementarundervisningen upphöra med detta århundrade,. Om ock sjelfva premisserna i denna besynnerliga slutledning vore sanna, så följer ej att analogiens resultat blir riktigt. Det är i alla fall en s. k. fallacia accidentis. Men det är långt ifrån att utgångspunkten är riktig. Hvarken har Aristoteles filosofi inom det vetenskapliga gebitet uteslutande herrskat i 19 århundraden, ej heller har denna filosofi och dess metod, sedan den detroniserats från sin herrskareplats, blifvit betagen sitt inflytande på både filosofien och de öfriga vetena. Både jemte och efter Aristoteles voro anfiska system herrskande, hvaribland isynå nämnas Platonismen och Neo-Platonismen, som under början af medeltiden var den enda auktoriteten i vetenskapliga frågor. Och sedan skolasticismen,; för hvilken Aristoteles verkligen var hufvudriteten, undanträngts af den nyare tidens filosofi och naturvetenskap, var det blott för ett århundrade, som den Aristoteliska filosofieh låg nere; men den har längesedan repat sig från detta nederlag. Hegel och den nyaste filosofien hafva åter insatt Aristotelismen i dess rättigheter. På samma sätt har ej heller den romerska litteraturen i 18!, århundraden beherrskat verlden. Den har haft samregenter. Först stod den grekiska, sedan den arabiska, sedan den hebreiska och åter den grekiska litteraturen vid dess sida. I vår tid är det de moderna litteraturerna och naturvetenskaperna, som intagit plats bredvid den. Och troligtvis komma dessas räkning med latinet ej så lätt att blifva afslutad. Med denna haltande och skefva jemförelse kan ej den värde talaren tro. sig hafva skakat den romerska litteraturens anseende. Efter dessa preludier följa nu de egentligen objektiva bevisen mot klassiciteten. Jag går i ordning med deras besvarande: Latinets nytta såsom förberedande studium för vetenskaplig forskning öfverhufvud bestrides på den grund. att numera inga eller åtminstone högst få vetenskapliga arbeten skrifvas på latin,. Detta är först och främst ej sant. Hr S. medger sjelf, att en af vår tids hufvudvetenskaper, nemligen naturalhistorien, begagnar detta språk både i sin terminologi och ofta i sina beskrifningar. Detsamma kan, fastän i mindre grad, utsträckas äfven till andra vetenskaper, som ännu i dag stundom afhandlas på latinska språket. Hit hör nästan hela den akademiska dissertationslitteraturen, hvars betydenhet ingen vetenskapsman kan jäfva. Men vidare måste hvarje vetenskapsman känna sin vetenskaps historia och sammanhang med forntiden. Det är nu ovedersägligt, att isynnerhet de teologiska och s. k. humanistiska vetenskaperna gå med sina rötter ända in i den klassiska forntiden. Och äfven joyare tidens vetenskapliga arbeten äro ända till medlet af förra århundradet skrifna på latin. Hvilken historicus kan t. ex. undvara detta språk för sina källors studium? Hvilken filosof kan vara obekant med, jag säger ej Plato, Aristoteles, Cieero och Seneca, utan Cartesius, Leibnitz, Spinoza, hvilkas förnämsta verk äro på latin. Juridikens grundspråk är latinet. Det är, jemte grekiskan, snart sagdt modersmålet för den vetenskapliga teologien. Naturvetenskaperna, ja sjelfva matematiken hafva klassisska verk på detta språk, och ännu i dag utgör det, om ej i tal och skrift, åtminstone i terminologi och sententiösa citat företrädesvis de lärdes språk. nåfen, heter det, för att lära känna imnehållet af de latinska vetenskapskällorna, kan man taga sin tillflykt till öfversättningar på nyare språkens. Om ock detta alltid vore möjligt, hvilket ingalunda är händelsen, ty dels äro icke alla dessa arbeten öfversatta, dels äro de det ofta skeft och riktigt eller ofullständigt; så är ju detta en alldeles onödig omväg. Vår vetenskapsman behöfver för att kunna läsa de latinska originalarbetena endast ett språk; men måste nu, i stället för att läsa dem i öfversättningar, lära minst 3 eller 4 af de nyare. Att således latinska språkets kunskap är onödig för den stränga vetenskapens idkare, bestrides, måhända med undantag för de nyaste vetenskaperna, kemien och fysiken. För att ännu mer styrka påståendet om latinska språkets obehöflighet för den vetenskapliga forskningen, anför den värde talaren såsom ett korollarium, som följer af den motsatta åsigten, den paradoxen, att man med samma skäl kunde yrka på kinesiska och arabiska språkens behöflighet för astronomien, emedan astronomerna i våra tider haft mycket att lära af de iinesiska ock arabiska författarnen. Jag betviflar verkligen, att detta myckna, som våra astronomer lärt af nämde författare, belöper sig till något mera än några fragmentariska åsigter eller observationer öfver himlakropparne. Värdet af dessa observationer vill jag ingalunda underskatta, men vill endast fråga, om deras värde för astronomien kan mäta sig med Kepplers, Galileis, Newtons på latin författade teorier? Och om än kinesiskan och arabiskan medgåfves vara nödvändiga för astronomien, så gäller detta blott en enda vetenskap. Lyckligtvis äro dessa språk åtminstone icke hittills nödvändiga för vetenskaperna öfver bufvud. Det är till dessas litteraturer, som nyckeln lemnas oss i handen genom kännedomen af det språk, som i flera århundraden utgjort den europeiska vetenskapens modersmål och som har klassiska arbeten i alla vetenskaper att uppvisa. Rättegårgsoch Polissaker. Mordet å öfverstinnan Stderholm. Rarsakningen vid rådbusrätten.