Aftonbladet – 12 januari 1859, sida 3

LuBOrP I JaTuveränbnitraRdil Det knappa utrymmet i tidningen unde tiden närmast före julhelgen samt sedan till strömmande ämnen ha hittills hindrat oss at afsluta meddelandet af debatten rörande latin läsningen i skolorna, helst det sista anförandet hr mag. Bohmans, är af den längd, att cc tager i anspråk flera nummer af tidningen. AY göra i dag början dermed, för att hinna al sluta det tills diskussionen öfver några and: af de Cramerska teserna företages inom ped: gogiska föreningen: Sammanträdet den 7 December. (Forts. fr. n:r 291 förlidet år.) Hr von Qvanten ville, ehuru ej tillhörande männe: af facket, likväl yttra några ord i:en fråga som e blott rörde skolan särskilt, utan äfven vore en fråg: af stort allmänt intresse. Han kunde då först oci främst ej neka att det förefallit honom som den mo derna bildningens förfäktare under diskussionen denna fråga begått en inkonseqvens. Om latinet nen: ligen ej uppfyller de fordringar man har af ett el mentatundervisningsämne — och detta syntes talare: ha blifvit med slående skäl ådagalagdt — så borde man ej blott yrkat dess uppskjutande till en högre klass inom skolan, utan, i öfverensstämmelse med rek tor Cramers åsigt, uttalat sig, för dess fullkomliga afskiljande derifrån och förläggande till universitetet för att der göras till föremål för ett verkligt veten skapligt studium. Det hade i talarens tanke varit s mycket rättare att här taga steget ut, som dess sammanträden ej haft för ändamål att stifta lag ; ämnet, utan att uttala en opinion om hvad man j denna sak anser riktigast. Ett sådant bestämdt ut talande hade äfven varit af vigt derföre, att de åsigter, som på dessa sammankomster gjort sig gällande. otvifvelaktigt komma att ha ett stort inflytande på allmänna meningen i landet. Att den tidiga latinläsningen ännu försvaras af en del skollärare och att de i allmänhet med förkärlek omfatta detta ämne fann talaren ej underligt. Det är menniskoanden:s natur att, när han blifvit van uteslutande vid e bildningsform, han har svårt att försätta sig in i e annan. De tyckas dessa herrar anse den mensklig bildningen vara så sammanväxt med en viss forn att med dess afläggande bildningens innehåll och li skola gå förlorade. De glömma att, liksom ormet byter om skinn, den menskliga bildningen kan förändra form och äfven gjort det. Trots detta har dock kulturen ej blott bevarats, utan äfven med hvarje ny form blifvit mångfaldigt rikare och djupare. Det hade äfven talats om det höga moraliska och estetiska värde som de gamla författarne skola hafva. Tal vore ej benägen att sätta detta värde så högt som man vanligen gör. Det stode i alla händelser långt under den kristna bildningens med sin djupa och omfattande verldsåskådning, hvilken ej heller kunde undgå att i esteliskt hänseende göra denna kultur skönare och betydelsefullare. Den kristna bildningen vore att betrakta som en ny gren, hvilken utskjutit på kulturens träd och redan vuxit högt öfver den klassiska. Magister Bohman uppläste ett skriftligt anförande af följande lydelse: Vid den diskussion öfver de klassiska språkens behöriga plats inom det svenska lär.verket, hvilken under trenne den pedagogiska föreningens sammanträden pågått, hafva flera tänkvärda anningar af begge åsigternas förfäktare blifvit anförda. Som jag anser denna fråga vara af synnerlig vigt för det svenska äroverket, tror jag det vara hvarje skolföreståndares skyldighet, att deri uttala sin öfvertygel-e. Äfven jag har en sådan och vill. med fullt erkännande af min svaga förmåga, här framlägga den. Jag skulle anse det fegt att i striden svika den sak man är tillgifven, då den, såsor: nu, hårdt angripes och de i frågan oinvigde a! tystnaden hos klassicitetens anhängare lätt kund. sluta till deras medgifvande att hafva blifvit fullkomligt besegrade. Innan jag går till saken, får jag tillkännagifva, ati jag sedan 1843 varit lärare bide i de klassiska och moderna språken, samt i flera af vetenskaperna: jag sedan 1851 varit medföreståndare för Stockhol lyceum, hvilket läroverk ingalunda är en latinskolc utan förenar begge bildningslinierna; att jag såson medorganisatör af den inre läsordningen vid nämde läroverk haft tillfälle att lära känna elementarlärcämnenas inre förhållande samt den metodik, som fö: hvart ech ett erfordras; att jag slutligen är en li varm anhängare af de moderna språken oah realstudierna inom elementarlöroverket som af klassicitete: och skulle med samma ifver föra deras talan, om er ensidigt klassisk riktning skulle mot dem röja sig i vårt skolväsende. För att icke göra onödiga digressioner har jag, ovan vid det muntliga föredraget. skriftligen uppsatt mina tankar. Jag hade vid före gående sammankomst ämnat uppträda; men i anse ende till den långt framskridna tiden, och cemedsi ä liga af de punkter jag uppsatt framdrugos då uppträdande talare, afstod jag från ordet för C gen och beslöt omarbeta och utvidga min framställning. Hvad jag nu går att framställa är egentligen en kritik och ett försök till vederläggning af hr rektor ljeströms under nästföregående sammankomst håll: ad föredrag mot klassiciteten. Detta dels emedar nämda föredrag af flera talare blifvit framhållet såsom särdeles bevisande, och äfven i tidningarne uppböjdt såsom ett mönster af dialektisk konst, del: emedan det verkligen mest af alla de föredrag, son hållits af samma åsigts anhängare, går sin fiende rakt på lifvet. De öfriga talarne utgå nemligen frår synpunkter, som mer eller mindre ligga på sidan on stridsfrågan. De betrakta densamma från politisk eller kommersiel synpunkt eller skjuta de Jen i bakgrunden genom anförandet af åtskilliga sanningar som klassicitetens förfäktare aldrig bestridt eler åtminstone ej behöft bestrida. Hit hör vpphöjandet af naturvetenskaperna och försvaret för deras studiun; inom skolan — äfvensom af den nationella bildnin gen, samt uppkastandet af den rätt in:ressanta, men för denna frågas lösning fullkomligt likgiltiga hypetesen, shuruvida det icke läte sig göra i vår tid, lika såväl som hos de gamla grekerna, och man kunde rätt väl tillägga, hvilket civiliseradt folk som helst; dess äldsta forntid, att åstadkomma en ren: nationel bildning hos ungdomen, alldeles oberoende a främmande kultur i allmänhet, ch den klassiska isynnerhet. Dessa synpunkter kan jag, som sagdt, iekc; inse eller erkänna vara af betydelse för ifrågavarande ämnes utredande. Deremot har hr S, riktat sinaangrepp mot klassiciteten sjelf och för dess bestormande skickligt uppsökt och begagnat alla möjliga Vapen. Hans argument vill jag derföre så noggrant och fullständigt som möjligt bemöta och derefter, om tiden medgifver, granska deras lättare bundsförvandter. Att åtskilliga af mina motskäl i hufvudsaken sammanfalla med hr kyrkoh. Frykstedts, hr lektor Hjelmqvists och magister Bjurstens är naturligt, men jag måste, der detta är händelsen, för en grundlig vederläggnings skull åter upptaga och dels komplettera, del fortsätta dem. Frågan, om de klassiska språken böra begynna i 3:dje, 4:de, 5:te eller 6:te klasserua inom elementarläroverket, är af underordnad betydelse i jemförelse med den: Om de öfver hufvud alla böra höra till clementarläroverken eller förläggas till upiversitetet. Rektor Cramers tes uttalar sig för det senare altervativet, i hvilket hr S. instämmer på de grunder som han yttrat i ofvannämda föredrag. Lyckas man tillbakakasta Cramerska tesen genom vederläggning af dessa grunder — och dessa grunder äro af både vetenskaplig, estetisk, moralisk, filologisk och praktisk natur — så inträder den frågan, när läsningen af de klassiska språken inom elementarläroverken skall taga sin början: en fråga, som är uteslutande af pedagogisk natur och måste hetraktas i sammanhang med de