Aftonbladet – 12 januari 1859, sida 3

smutsigare salong, der jag blef presenterac för frun i huset, ett fruntimmer med dunkel brun by, iklädd en ren och snygg sarry, letta är för resten det enda jag vet att säg: om henne, ty med den hos de infödda van: liga blyghet blef hon stående undangömd rummets mörkaste vrå och yttrade icke et ord. En af de uppvaktande tjenarinnorn: iyfte upp herrskapets dyrbara arfvinge, som låg på golfvet, insvept ända upp öfver hufvudet i några ganska smutsiga klädespersed. lar, och förevisade med stor fröjd den lilla ungen, hvars namn hon gaf mig tillkänna var — Nena Sahib. Jag rår icke för attjag vid denna meddelelse studsade ett ögonblick; men jag lugnade mig åter med den reflexionen, att en så liten Nena icke gerna kunde vara synnerligt farlig och att för öfrigt detta ramn egentligen betyder liten herre och alltså här är en naturlig benämning för barn. Sedan vi hade besett alla rum och vandrat upp och ned för alla dessa trånga och mörka trappor, hvilka med sin instängda luft och lukt icke just påminte om Lyckliga Arabien. och efter att hafva njutit af den präktiga utsigten öfverst uppifrån det flata taket — ett sceneri som jag icke lätt glömmer: vattnet. lunderna och backarne långt ut i det fjerran. badade i solsken — kommo vi omsider tillbaka till det rum, hvarigenom vi först träd: in och hvarest vi nu blefvo undfägnade meå bakelser, frukter, mandlar, syltade plommon. samt citroner och vatten till limonad (hvartill man på förhand hade haft den omtankan att bedja oss sjelfva medföra våra glas.) Efter många granna österländska harange om den stora och ovärderliga lycka vi had: skänkt vår värd genom att besöka hans hus. blefvo vi afskedade, sedan vi först blifvit öfverstänkta med rosenvatten, hvarjemte blommor kastades på oss, handfull efter handfull. Resterna af kalaset (hvilka vi hade berör: med våra feringhee-händer) blefvo oss gifna att föra hem med oss på en bricka. Denne man, hvars hus jag ofvan beskrifvit. är en af Ostindiens högadligaste, infödingar; han är en hög-kast-brahmin. Den borg, 1 bvilken han bor, är 150 år gammal, och hans förfäder voro rika och mäktiga män i landet. långt förrän John Company var känd i dessa fjerran regioner; men han har sjelf berättat oss att i Peishwa-kriget miste hans fader alla. sina skatter, fästet blef förstördt och till en. del afbrändt, oeh slägtens storhet för alltid spild. Sedan den tiden hafva de fallit endast allt djupare och djupare, dessa gamla hindostanska familjer, och der är ingen ny infödd padeln, inga nya män att ersätta dem. Inom kort tid skall der icke finnas någon naiionel aristokrati i Indien; endast några i ruirer fallande borgar skola vittna om att den lock funnits der en gång, — — —