Aftonbladet – 12 januari 1859, sida 2

från så långt jag kan minnas, älskat Honom som gick på hafvet och hvars närvaro jag förnimmer i vind och våg och den minsta blomma, kunde väl jag, min Gudmar, blifva annat än ett troende barn, en trogen dotter och syster, och det vill jag alltid vara: komme hvad som helst, har du alltid mig i behåll. Tack, tack, derpå litar jag! Du är en liten hjeltinna såväl i hemmet som för hela trakten. Men märkvärdigt är det att du och Majken blifvit så olika bildade på samma strand. Du afskyr de sysselsättningar, som roa henne, och hennes mod är långt ifrån detsamma som ditt.n Jan, svarade Thorborg rodnande, det är olika. Men du skulle få se att, ifall det gällde någon vigtig angelägenhet, jag skulle i den, rysligaste vestanstorm, vore det än i sjelfva natten, kunna ge mig ut. Men hvarken skedde det för att rädda sidenpackor el ler för att oförväget visa huru långt mitt mod kunde sträcka sig... Dock, tillade hon under en ännu högre rodnad, är det visst orätt af mig att tala så här, då jag icke pröfvat mig i sådana saker ... Men nu är det afgjordt att jag åtminstone måste ned; ty ehuru jag dröjt lite, emedan jag förstod att pappa ville vara ensam med farbror Moss, tror jag icke det är helsosamt att längre lemna dem -på tu man hand — Pappas lynne var icke fredligt stämdt. Jag undrar, min själ, icke på det... Gå du nu, min lilla fyrbåk, så styr jag kurs efter dig! Men, hör på, blänk icke så att du missleder mig! Undfallenheten och sjelfbeberrskningens farvatten ha också sina blindskär — jag vill icke stöta på ud Åh, du går nog klari Hon skrattade gladt — ett riktigt silfyerskratt. : (Forts.)