Aftonbladet – 11 januari 1859, sida 3

Så öppnade hon nu den kära dyrbara boken och fick upp dessa Pauli ord: Jag ville väl ait jag nu vore när eder och förvandla kunde min röst, ty jag vet härnäst ingen råd med eder, Då kon läste de orden, genomilades hennes kropp af en darrning, och det ville icke lyckas henne att ur dem utdraga någon helande balsam. Det hördes inom henne Jiksom en varnande röst, och äfven derför tackade hon Gud. Var ej en varning bättre än någonting annat? Ty huru ringa hennes värde nu syntes i mannens ögon, trodde hon dock att Den, till hvilken hon stälde sina böner, en dag skulle gifva henne de förmåner, som hon nu saknade, nemligen att se sig sjelf och sitt ord gälla något inför sin make. Icke af sjelfviskhet önskade hon att få ett välde, utan för mannens eget bästa och allas deras framtida frid. I denna så enkla, välgörande och älskliga qvinnas lif fanns ej exempel på att hon nåZOnsin ansåg sig ega frihet att öfverlemna sig åt sina mörka farhågor — dem gömde hon för alla. Hon tänkte, hon lefde icke för sig sjelf: hon nästan glömde att hon var på jorlen för annat ändamål än andras bästa, Och lerföre kom hon också nu med slät panna och mild blick in i salen, der hon bjöd Holt vara välkommen. Jag känner mig redan fullt hemmastadd, min bästa fru Moss, och ehuru herrskapet lyttar tvenne mil bort, så tänker jag ofta nog aga mig friheten att uppsöka trefuaden i herrskapets trefliga krets. Jag gissar,, svarade hon; att herr Holt skall finna det så behagligt inom det egna hemmet — en ung fru förer alltid glädje och trefnad med sig — att det icke blir: mycken tid öfver för det löitets uppfyllande. Hvad pratar du... min giso — det hade så när blifvit din gås — inföll Moss med ett