Aftonbladet – 10 januari 1859, sida 3

Neat: Ett memento. Insamlingen för de behöfvande veteranerna från 1808 och 1809 ärens finska krig har väckt för dessa få återstående ålderstigne krigare ett lika varmt som allmänt deltagande i Finland. Offentliga skådespel, enskilta samnmanträden, tryckta kalendrar, poetiska utgjutelser, tidningsartiklar, tal och tillställningar Jatt fira de de gamle krigarne, och att genom allt detta samla några beböfliga tillgänIgar till lifsuppehälle åt dessa grånade 70 å 1 50-åringar, ha utgjort ädla fosterlandsvänners bemödanden under senare delen af det dsistförflutna året i vårt fordna broderland. Detta land har, snart sagdt, enhälligt firat de tappres 50-åriga minnesfest. Det kontanta beloppet, som sålunda kunnat samlas, är ej kändt. Men litet eller mycket, hedrar det dock de personer och de orter, som bidragit dertill. Visserligen utgjorde hela 1808 års krig en ärofull, ehuru framgångsvidrig strid inom och för finnarnes eget kära hemland. Ett50-årigt firande deraf anses måhända sålunda mer för detsamma än för Sverge berättigadt. Likväl utgj rde detta land då ett med Sverge, och hvad som rörde det ena måste äfven röra det andra: de voro gemensamma delar af en och samma statskropp; så hade de i sex århundraden ansett sig vara och så i lika lång tid stridt och lidit, i lust och nöd kämpat för samma mål och samma ära: det helas bestånd, oberoende och frihet. På dessa giltiga grunder hade Sverge lika så väl som Finland kunnat och kanske äfven bort deltaga i firandet af de få återstående vetersnernas 50-åriga minnesfest, äfvensom i samlandet af något bidrag åt desse ålderstigne, som blödt, lidit, stridt nakna och bungrande för det gemensamma fostetlandsförsvas ret. Om den ädle furste, som lifvade svenska hjertans deltagande för hupgersnöden i Finland, låtit en önskan utgå för samma lands veteraner, hvaraf några ännu torde sucka under behofvens bördor i Sverge, så är man öfvertygad derom, att denna önskan ej uttalats för döfva öron. Svenskarne äro i allmänhet monarkiskt Sinnade och förblifva detså länge de finna, framdeles som hittills, furstar föregå dem med fosterländska, ädla, upphöjda tänkeoch handlingssätt. En sådan röst väcker dem från deras. liknöjdhet; utom den hvila de gerna, ja sofva på sina förfäders lagrar. Att denna röst i detta hänseende saknats, kan måhända lättare förklaras än försvaras. Men om den uteblifvit under 1858, eftersom minnet af 1808 närmast angick Finland och dess försvar, så bör ej följa att denna röst, att denna mening äfven uteblifver 1859; ty nu gäller det 50-åriga minnet Sverges landamären, det gäller finnarnes snart sagdt ensamma försvar af svenska området, der de, lemnade åt sig sjelfva, trotsade fiendernas lockelser, köldens, hungerns, klädlösketens och en allthärjande fältsmittas dystra, smärtsamma, namnlösa lidanden och pröfningar. Skulle det då vara för mycket eller obilligt och oväntadt, om svenska regeringen, om svenska folket för de återstående, ännu lefvande af dessa finnar, dessa tappre, dessa grånade och af ålder eller ädla sår stapplande visade: ett deltagande, en erkänsam gärd, den de ej visade hvarken under kampen eller derefter åt dem, som då, 50 år förut eller derefter och påföljande månader, blödde, stredo och ledo för denna vär fosterbygd. Skulle ej en.nu, ehuru sent uppenbarad tacksamhet, ett äg ådagalagdt minne äfven vara lika politiskt välgörande, som moraliskt vackert och sålunda för kommande unge krigare uppmuntrande att, enligt den ädle, fosterländske skalden Runebergs sköna ord, utbrista: Ock, lefver jag tills jag blir 15 år, Till . samma svält, till samma kamp, till samma död jag går. Och har regeringen ej tillgångar att gifva kontanta vedermälen af sin hågkomst och sitt erkännande af samt sitt deltagande för dessa veteraner, så har hon åtminstone ett föga kostsamt äreminne att tilldela dem såsom ett välförtjent bevis på hennes goda vilja. Visserigen mättar ett sådant minne icke den hungrande magen, men att det likväl hugnar det tappra hjertat, har man sett och erfarit af den gamle orgeltramparen i finska kyrkan härstäles. Han var mera glad, högre belåten, hjertigare tilfredsstäld af den omsider erhållna silfvermedaljen, än af de penningebidrag han både af konung och menniskovänner fick mottaga. Och så har en annan veteran ) vittills förgäfves önskat sig ett sådant vedernäle. Och huru mycket de återstående veeranerna, som 1809 kämpade, ledo eller blödde ör svenska moderlandet, skulle anse sig hugrade af ett sådant prof på svenska regerinsens välvilja, kanske för dem smickrande hågkomst, vitsordar den erfarenhet man nyss åbeopat. Helenamedaljens mindre berättigade delning och derföre klandrad, ådagalägger ckså, genom dess begärliga mottagande i alla inder, att de tappre ej äro likgiltiga för rans förtjenta tecken, eburu de fredliga hofrydnaderna och reseordnarne under senare ider mer och mer fallit i aktning och ansende. Att en 1809 års krigsmedalj af brons ler silfver skulle otvifvelaktigt af de tappre råhårsmännen; bäras med tillfredsställelse, tror nången och deribland deras gamle vän och apenbroder Författaren. ) Hon, född 1784, kämpat vid :Läppavirte, Toivola, Rewolax, Lappo med utmärkelse, Alavo dito, Ruona, Salmi, Ylistaro, Orawais med utmärkelse, Holmön och Hörneforss; och oaktadt dessa tapperhetsbevis är denna savolaxske veteran ännu utan tapperhetsmedalj, ehuru -dertillanmäld flera gånger. ERE ET Ta a