Aftonbladet – 10 januari 1859, sida 2

haft den lyckan att vinna vår tillgifvenhet eller väcka vår entusiasm. Man har funnit honom väl mycket barbar. OcH sedan hvilken karghet! Föreställ er, att då han besökte den kejserliga skolan för desköna konsterna, så förärade han tjenstemännen derstädes till -minde af sig en summa, -som ejuppgick till mer än 100 francs! Och på andra ställen var förhållandet ungefär enahanda. Detta stack märkbart af emot såväl ryssars vanliga slöseri som. den.storartade frikostighet, hvarvid vi blifvit vana af de suveräner och furstar, som besökt vårt land. Störfursten Constantin har icke rönt någon framgång hos franska folket. Om man får tro ryktet, har det ej gått honom bättre vid hofvet. För öfrigt tyckes detta hof ej ha ingifvit honom synnerlig aktning, och om man der funnit -honom föga behaglig, så har han å sin sida betraktat hofvet på samma sätt. Denna anmärkning: gäller storfurstens första besök. Hvad det besök, som egde rum i dessa dagar; angår, har detsamma försiggått alldeles obe-l. märkt, och i trots-af den vigt, som vissa nyhetskrämare sökt lägga deruti, har man i allmänhet varit ense om att deruti icke se något politiskt syfte. Uti ett af edra senaste nummer talar nil; om ett samtal, som i Compiegne skall hafva egt rum mellan kejsaren och Jules Sandeauv rörande det nuvarande tillståndet inom vår litteratur. Såframt det icke är en ren dikt. skulle detta samtal röja en verkligen förvånande enfald från kejsarens sida. Skulle han verkligen kunna inbilla sig, att en stor litteratur vore möjlig under en sådan regim som den han gifvit oss? Det är sant att vid den tid, då han tillträdde regeringen, förespådde de tidningar, som stodo i hans tjenst, med. stort buller att le grand siecle skulle återkomma. Ack, denna återkomst uppskjutes allt längre) och längre. Hvad som fattas den frariske skriftställaren i våra dagar, för att göra ho nom verkligt stor, det är friheten och de moraliska storhetens inflytande, som återspeglas så väl på de personer som de saker, hvilka omgifva honom. Man höjer icke själer genom att åstadkomma buller och uppmuntrar icke till dygd genom att omstörta alla grundsatser och tillintetgöra all tro. Tvifvelsutan använder den nuvarande regeringen alla krafter för att höja den religiösa andan och skydda moralen; men dessa ansträngningar tagas icke för allvar; äfven de mest fördomsfria -personer misstänka dem. Det ären rol hon spelar och icke en öfvertygelse ;hon följer. Så länge hon hos sig bibehåller der missaktade personal, på hvilken hon stöder sig, skall hon oundvikligen misslyckas. Man skall beständigt tro, att -hon söker inplanta dygd endast för att dölja deras laster, som omgifva och tjena henne. Också träder skandalen ofta i öppen dag, i trots af alla försigtighetsmått. Än är det statsministerns sor som rymmer med en aktris, medförande er vacker summa ur den faderliga kassan; än är det seineprefekten som nästan in flagranti beträdes med otrohet i sin egen hustrus rum, och många andra händelser af lika slag: hvilka jag icke vill omnämna, men hvarom hela verlden i hemlighet hviskar. Ty. jag upprepar det, ingen låter bedraga sig af det skrymteri, hvärmed man maskerar sig. Vi begära frihet för pressen; men huru många af dem, som stå regeringen närmast och mest dela -hennes fördelar, skulle väl stå qvar på sin plats, om regeringen medgåfve tryckfrihet blott för en enda dagt Huru .kejsaren bär sig åt, är han tvungen satt fördraga en hop personer, hvilka han tvifvelsutan ingenting hellre skulle önska än göra sig af med. Utan hjelpare skulle han icke hafva blifvit hvad -han är; men så fasthänga också dessa hjelpare vid honom, huru komprometterande de än äro, likasom blodigeln -hänger fast vid sitt rof; hän kan icke afskaka sig deras ok, och hela nationen lider af denna olyckliga och oundvikliga eftergifvenhet. Huru skulle då, midt ibland ett sådant sakernas tillstånd, en stor litteratur kunna uppstå? Man trycker emellertid mycket, men: märk väl, hvarje arbete af en upphöjdare skrifart lånar sina tankar från ett annatstidehvarf än det nuvarande. Dessutom tillhör den penna, som nedskrifvit dem, alltid en man som är främmande för makten. Det är Villemain, Cousin, Guizot. Det är icke och kan icke vara fråga här om dem, som icke åstadkomma något mera . anmärkningsvärdt. Man har mycket talat om ett -arbete, som hade officiella personligheter till författare, nemligen le Reveil af Granier de Cassagnac Det har nära nog blifvit utsatt för allmänt förakt. Man har skrattat åt dessa män med förskämda seder (gens targs), somtilltrodde sig kunna uppträda såsom religionens och moralens försvarare, och alltsammans har endast blifvit en ropandes röst i öknen. I allmänhet är det blott den lilla litteraturen som är den förherrskande. Från de lägre förråden af den franska qvickhetenchar uppstått-en-hop skribenter utan varaktighet. so.n efter bästa förmåga täfla att på alla sätt ge hvarandra -på pelsen. Häraf uppstå alla dessa blad till godt köp, hvilka dö nästan lika fort som -de födas och lemna rum för andra af samma slag. Hvad mera allvarliga arbeten beträffar, så öfverstiga de sällan remanens eller krönikans råmärken. Vimåi senare afseendet omnämna Fanny af. mr Ernest Leydeau. Den-handlar om hämd för otrohet genom älskarens svartsjuka. Man har mycket skrikit öfver det omoraliska innehållet af denna bok, hvilket gör att alla menniskor köpa den, Den har nu utkommit i elfte upplägan; hvarje dag åtgå: hos förläggaren fyra eller femhundra exemplar. Mr Leydeau är AE het a mds mat mn ve! Fn LK BARA ÅR MN KORR BR