Aftonbladet – 5 januari 1859, sida 2

nes kraft var ännu icke annat än ett barns, hvilket-tror att allt hvad det försöker måste gå. Men barnet växer snart ifrån den öfvertygelsen — tiden är alltid samme gamle och outtröttlige. läromästare. : För tredje gången sköt Emilia skorpkorgen tillbaka på dess plats, då Åke inträdde med ett friskt och upplifvadt utseende. Den unga hustruns bjerta klappade häftigare, :Jan, sade hon för sig sjelf, han är då en verklig man, min man! Och det är derföre mycket orätt att jag alltid, just när jag vill tänka på hans redbara egenskaper, får hans vackra gestalt för ögonen. Det måtte vara en underbar kärlek den der själens kärlek; som ser just ingenting annat än själen sjelf och som älskar äfven den fula gestalten. Medan hon tänkte allt detta, följde hon sin mans rörelser och önskade innerligt att han genom någon vänlig smekning ville inleda det sedan gårdagen afbrutna samtalet, Nå, det här är ju ganska trefligt, kära Emilia lillal Han tog hennes :hand och kysste den. Detta var en mera sällsynt artighet, Mer just emedan Emilia märkte att det var er artighet, så gick både glädjen och förboppningen upp i rök. Slå nu i kaffet, min vän! Jag är hungrig som en af Coopers indianer, då de hela mor gonen strötvat omkring för att finna ett spår. Och på det poetiska indiadspråket skull du säkert fått bära tillnamnet: Den höga Tallen... Men — för att begagna din egen bild — har du icke under ströfvandet bland klipporna sett något spår på vältnet? Nej, men jag har fått höra att herr Moss båt i går afton varit sedd härifrån fisklägel. Han har väl fått Jägga till någorstädes fö tiltjen, och det töfvar kanske icke så längt nnan vi ha honom här. Och din tilltänkte bolagsman ... Emilias öst blef nu åsäker, : Herr Holt? Jag förmodar att han är med. Jan skulle först taga vägen åt Svartskär.