Aftonbladet – 4 januari 1859, sida 3

ER UU SEE Sr OS FR TYIANESE IEEE GER Ley geografi (topografi, rejsebeskrivelser osv.) ville i fore ning med estetik (poesi, musik) og kritik :ianmsldelser) afgive det naturlige og -sedvanlige stof for bidragene i Folke,; men ved siden ad dem ville både teologiske, retslige, naturvidenskabelige, språglige, kommersielle samt mange andre slags artikler viwere serdeles velkomne; når behandlingen i övrigt gör dem egnede til almenlzesning. For så vidt man måtte ville tilstille mig bidrag af politisk indhold, turde det mulig vere rigtigt, allerede her at bemerke fölgende: Jeg szetter mit fedrelands grenser der, hvor Nordens tunge ophörer at lyde. -Imedens den historiske forskning må viere aldeles fri, vilde jeg derfor vanskelig kunne -optage bidrag, som fornegtede Nordens enhed. Dog er dette ikke således at forstå, som om jeg hermed vilde bestride treheden; jeg vil lige så lidet bekaempe den nordiske enheds historisk berettigede trehed som den nordiske treheds historisk og polittisk uafviselige enhed. Tvgertimod: jeg önsker ganske vist en fuldstandig enhed, men jeg önsker den kun grundlagt på anerkendelsen af treheden, som jeg ingensinde kan tenke mig udvisket. — Jeg mindes, at på Redsborg sönderport stod der fordum indhugget i sten, at her var det romerske riges grense (shic finis imperii Romani), og jeg vilde vanskelig kunne optage nogetsomhelst bidrag, der gik ud på at fornegte Ejdergrensen. Jeg dråk mig ingen rus af Ejderdanskhed i 1848, fordi samme danskhed var en muadskillelig del af mit vesen, så langt min politiske bevidsthed rekker tilbage i tiden; men jeg sov derfor heller ikke rusen ud i en samstats,-nat. — Jeg mindes ligeledes stenen, hvis indskr-ift löd således: Här satte Rikets gränsor Gustaf Adolf, Sveriges Konung. Må hans verk, under en nådig Försyn, blifya varaktigt!e Dog har jeg ikke fuldt så levende en overbevisbing om denne grensebestemmelses naturnödvendighed, og måtte derfor indtil videre betragte spörgsmålet herom som et åbent. — Jeg mindes, at enhver af Nordens tre folkestammer har sin egen fri forfatning, og vil bestandig betragte den frihed, af hvilken enhver af stammerne allerede er i besiddelse, som dens fulde, ubestridelige og nrörlige ejendom. Det skal glrede mig, om nogen af os, ihvem det så måtte blive, fik held til at udvide og yderligere befeste sin borgerlige fuldmyndighed og frihed; men i Folke, vil aldrig nogen uimodsagt kunne före ordet for -nogensomhelst, end ikke den allerringeste, indskrenkning i-det mål af borgerlig frihed, som nu findes : grund lovmessig vedtaget i Sverrig, i Norge eller i Danmark; ingen enevzelde og ingen fåvelde, ingen sembedsvzlde, intet junkerdömme og ingen prestevslde vil her kunne göre fordring på ordet; men lige så lidet vil pöbelvelden kunne göre det. — Af den redogörelse för verldshändelserna, som hvarje år åtföljer den franska tidskriften Revue des Deux Mondes under titeln VT Annuairen, är årgången 1857—58 nu hitkommen. Det är en volym af nära tusen sidor, innehållande ;en ganska rikhaltig, pålitlig och opartisk historik öfver de :framstående händelserna 4 alla länder intill förliden höst. Historiken öfver Sverge och Norge upptager 20 sidor. Man observerar bland annat genast, att dessa stater icke uppställas under rubriken germaniska racen, utan tillika med Danmark bilda en särskilt afdeln:ng: Den skandinaviska racen. — En samling af dessa Annuaires des Deux Mondes bildar ett förträffligt lexikon att rådfråga rörande nyaste tidens händelser. — Om den af oss i går omnämde danske bildhuggaren Kolberg meddela vi följande ur ett i det senast hitkomna Häftet :af Kunstblatt infördt bref från Rom: Dansken Andreas Kolberg är också en elev af Thorwaldsen: Han har med stor trohet följt sin mästares valspråk: Natur och antik. Ännu har ingen ne-1 kat hans Faun ett rättvist erkännande. Den är framstäld efter en täflingsdans på Bacchi fest, utförd på en med olja slippriggjord vinsäck — sådan den ännu såsom en qvarlefva från den gråa forntiden brukas bland bönderna på Campagnan. Priset bestod i säcken och dess innehå:l. Han håller säcken till hälften tömd i högra handen; med den venstra upplyfter han ett bockhorn, hvarur han till Bacchi ära gjuter på marken de sista dropparne som han betraktar med rusig glädje. Kroppen blifver i den dansande ställningen, så att ven stödjes af den venstra tillbakadragna foten, medan den högra hvilar på hälen; öfver ryggen hänger en panterhud; ansigtsdragen, det tofsiga håret är bildadt efter antiken. I hela figuren visar sig ett utomordentligt grundligt studium af naturen; anatomien, muskelspelet, som icke döljes af omåttlig fetma, är ända till det subtilaste så lefvande och korrekt genomfördt, att jag aldrig sett något dylikt hos ett modernt konstverk; snarare erinrades jag lifligt om den borghesiske fäktaren. Sjelfva den halftömda vinsäcken är icke åsidosatt, man ser, huru vinet fördelat sig och huru den inneslutna luften blåser upp den. På samma sätt är en ung Bacchus utförd: han håller i sin hand den tömda bägaren; den andra omfattar en trädstam; mättad och i öfvermodet af sin fulla njutning bortstöter han vinkorgen med foten. Hans gestalt är ett barns med utomordentligt vacker, kraftig kroppsbygnad, full af friskt pulserande lif. Pannoans bildning erinrar om Jupiter; för öfrigt öfvergå dragen till det djurlika hos en faun, liksom också vid röset det gudomliga och det djuriska ligga ganska nära hvarandra. Huru nära denne konstnärs sträfvan och gåfvor äro beslägtade med mästarens riktning ser man likväl bäst af skizzen till en stor basrelief, framställande Kristi intåg i Jerusalem. Det vittnar om en betydande mångsidighet hos konstnären, att vid sidan a! bilder af glad njutning utaf naturen och lifvet, såsom den grekiska verldsåskådningen lärde, på ett ädelt sätt framställa den kristna religionens heliga idealer. Midten af reliefen utgöres af Kristus, ridande på en åsna, som föres af hans älsklingslö junge, Johannes; på afstånd betraktas han af fariseerna, som uttrycka ondskä och lömskhet. Deras blinda kasthögmod uttalar sig i föraktliga åtbörder, och likväl vika de s-yggt för den gudomliga höghet, Hvilken de icke kunna undandraga sig. Såsom den skönaste motsats framstår en grupp, hvilken med glädje väntar Davids son; barn äro ifrigt sysselsatta at bryta palmer; em dotter framleder i glad förhöppning sin blinde fader;.en from israelit komiiermed sin familj att vänta Herrans välsignelse; ynglingar med palmer .ila jublande Israels förlossare till mötes; en rik man utbreder dyrbara mattor, ungdomen och heliga qvinnor följa Kristus; lama och.blinda, somblifvit botade genom underverk, fröjdas; em qvinna kysser jorden, som hon efter en lång natt åter kan skåda. Äfven prester, öfverväldigade af den gudomliga makten i hans kärleksverk, böja sig troende. I hela kompositionen ligger så mycken: skönhet, såväl i uttrycket af den sublima iden; som-i: anordningen af enskiltheterna, så att det klart visar . sig, att.en hög fulländning och korrekthet i genomförandet samt nitiskt sträfvande efter naturtrohet väl förlikas med storartad uppfattning och komposition af enide. Begge äro ju nödvändiga centra för äkta könst. Trogen naturskildring utanen ledände ide är ett medel utan ändamål, kropp utan. ande; en ide huru hög som helst, men utan natursannt genomförande i hvarje afseende, må man skatta efter dess värde; i den bildande konsten kan den likvälicke vara bestämmande. Den för närvarande inom konstnärsverlden häftigt förda striden emellan idealism och naturalism har till största delen sitt ursprung deri, att de, häftigaste skrikarne af ena pårtiet måste dölja sin brist på mästerskap i lefvande, naturtr ns RTR ot NET br