Aftonbladet – 4 januari 1859, sida 3

Gå EN Or rar SR ra mit i samtal med en öfversättare, yttrad bland annat tänkvärdt:... Men med allt dett; förekommer det mig, som om öfversättninge: från ett språk till ett annat liknade flamand ska tapeter, dem man beskådar på afviga si dan; ty ehuru man der ser samma figurer äro de dock vanställda genom de synbar: grofva trådarne, och visa sig ej i den skön het och fullkomlighet, som på rätta sidan. O du riddare för alla riddare! Du var inte så dum du, när du red på din käpphäst. San ningen af dina ord kan väl ingen grumdli. gare behjerta än den, som till svenska språ ket skall öfverflytta. Tassos smältande stanser. Om sålunda nämda öfversättning aldrig torde kunna läsas med riktigt oblandadt nöje Å1— en sak, hvarom för öfrigt undertecknad. öfversättare, naturligtvis ej finner det tillständigt att närmare uttala sig — så torde orsaken härtill vara att söka i något helt annat, än i versarten Ottave Rime. Eller skulle det verkligen vara en sanning, att onaturlighet alltid vidlåder denna versart i svenska språket? Detta omdöme synes mig nog kategoriskt och exklusivt, för att det ej må tillåtas mig deremot inlägga en liten protest. Det är sant att i sin ursprungliga gestalt skulle detta versslag i svenskan förefalla alltför enformigt och tröttande. Äfven i den sedermera utbildade form deraf, hvari Tasso diktar, skulle det i svenskan, churu det äfven der blifvit begagnadt, förefalla tungt och enformigt, isynnerhet i arbeten af större omfattning. Men Ottave Rime är något helt annat i :de germaniska språken än i italienskan. I detta språk nemligen, som kan sägas nästan helt och hållet sakna maskulina rim, rörer sig nämda versart endast med feminina (undantagen äro ytterst sällsynta); men enformigheten upphäfves der genom de rytmiska ljudfall och den vexlande taktrikhet, som der. att jag, så må säga, färga versen och göra den så prosodiskt skiftande, att hvarje stans nästan blir en: koloratursång. Något motsvarande ega ej de germaniska språken, hvilkas vers är mera enkelt melodisk; men de ha detemot en ersättning och ett egendomligt företräde i de manliga rimmen, som, omvexlande med, de qvinliga, i dessa språk gör Ottave RBime ej blott användbar, utan äfven till en lika: manlig som skön och behaglig versform, lämpande sig för de mest olika ämnen och själsstämningar. Också har den hos tyskarne vunnit ett ampelt berättigande och -blifvit af de största mästare med fördel begagnad, äfven i verk af större omfång. Jag vill blott anföra ett, med afseende på denna fråga, nära till hands liggande exempel. Gries berömda öfversättning af Tassos Gerusalemme liberata har nemligen kunnat läsas med det nöje, att den upplefvat tio upplagor, trots sina Ottave Rime: Hvad med sådan framgång låter sig åstadkomma i tyskan, måtte väl icke falla sig naturvidrigt i ett med detsamma så närbeslägtadt språk som vårt eget. Och svenskan är ej så arm och oböjlig heller, att:hon ej kan uppträda vid sina systrars sida och röra sig med värdighet och behag i nära nog hvad former som helst, utan att behöfva uppgifva sitt egendomliga skaplynne: k Vill man utdöma Ottave Rime och vara fullt -konseqvent och stark i det naturliga, så torde snart en uhyre mängd af svenska versformer komma på proskriptionslistan. Jag vill ej tala om Sonetten och Canzonen och slika orangeriblomster. Med förbigående af andra vill jag blott nämna Hexametern. Om något versslag för svenskan kunde synas onaturligt, så vore det väl detta, såsom bygdt på prosodiska grunden så olika vårt språks, som natt och dag. Men hvem vill undvara t. ex. nattvardsbarnen, för att slippa Hexametern? Jag fruktar att på så sätt -blefve svenska poesiens formrikhet (sit venia verbo!) så kringskuren, att vi slutligen trängdes tillbaka till fornyrdalag och de gamla kämpavisornas manår. Men starkt må sät-1tas i fråga, huruvida denna skaldeart, med sina, ehuru något klumpiga petitesser, med sin. alliteration och sina konsonantrim, med sina långsökta och uppskrufvade metaforer, ir något så öfvermåttan naturligt. Sannerli3en, Om något må synas konstladt, så är det dessa de isländska hofskaldernas och vers smedernas, städse. för gyllene belöning, och måhända ej sällan med svett och möda, tillnamrade snillefoster. Andra tider, andra seder. Och styrkan skar sitt skägg, och vettet blef en makt. Jag nämde tyskarne, och kan tillägga enzelsmännen. Men hvarföre gå öfver ån efter vatten? Möta oss ej äfven inom den svenska dikten tillräckligt många och lysande föredömen, för att åt Ottave Rime berättiga less plats? Tegnår sjelf, vår populäraste och störste skald, lika beundransvärd i fornen som i poesiens halt, begagnar den flertädes, Jag vill blott exempelvis nämna: Prithiof på sin faders hög. Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar Dess milda stråle ifrån gren till gren! Allfaders blick, i aftondaggens droppar, Som i hans verldshaf, lika klar och ren! Hur röda färgar hon ej bergens toppar! O! det är blod på Balders offersten: I nått är snart det hela land begrafvet, Snart sjunker hon; en gyllne sköld, i hafvet., Jag väljer ej, jag anför blott första versen, nen ingalunda den skönaste. Och detta skulle rara onatur! År det ej fastmer som om allt ifslefvande uppvuxit ur samma rot, som om ankar, språk, rim helgjutna framsprungit ur kaldens glödande fantasi? Hvad skall jag äga om Geijer, så svensk i. sin digt som i llt annat, denne älskare af det enklas poein? Han tyckes med förkärlek röra sig inm Ottave Rime. Exempelvis de så äktaj ordiska, så allmänt beprisade styckena: Den iste skalden och Den siste kämpen, der han j försmår denna versart. Hur skulle :Graftröms Norrlandsvisa blifvit så populär, om len varit gjuten i en onaturlig form? Men xemplen tränga sig på mig, i originaler och fversättningar; bland hvilka senare torde tilitas mig att nämna Strandbergs för omkring tt år sedan utkomna öfversättning af första a VR RE PO de ten mr Et RE EE mn re BD rd rö ri