Aftonbladet – 4 januari 1859, sida 2

misshagar mig! Jag tror icke att du har för afsigt att säga något sårande, och du bör påminna dig. att det var du som påskyndade bröllopet. Önskar du veta hvarföre jag :gjorde:det? Åh, det -vet jag just icke precist... Känske är det bättre att, såsom du föreslog, låta ämnet falla... Men nej, jag mill ändå veta hvarföre du så snart påyrkade vår förening ? Då skall -du -också få veta det. Det var derföre att, ifall den ej skett vid denna tid, den säkerligen aldrig blifvit af. Huru du talar!) ; Jag talar den enkla sanningen, Emilia! Jag stod vid en vändpunkt af min lefnad, och antingen skulle jag taga min följeslagerska och nedsätta mig med henne hvar det behagade. Herren att visa mig vägen, eller ock skulle jag ha gifvit mig ut till nya verlden, till Amerika, att der söka. arbete och lycka. Detta, Åke, förstår jag ej! Äro då dina affärer på sådant obestånd? Mina affärer — jag har ännu inga. Min fars affärer, som jag hittills utredt, voro både vidlyftiga och intrasslade vid den tid han i sin fulla mannakraft rycktes bort (hvilket du vet skedde efter vår törlofning), och Gud må veta att de affärerna gifvit mig Sysselsättning nogi Men ändå förstår jag ej... Du skall snart förstå — afhör. mig blott med tålamod... Jag inträdde med ovilja i kontorsgöromålen. Min håg låg åt mera komtemplativa sysselsättningar, och jag skulle kunna säga att min far på visst sätt hade orätt, då han lät mig åtnjuta en uppfostran, som befanns, om icke öfver min ställning, så åtminstone i strid med de vanor, jag såsom kontorist måste underkasta mig. Ännu mindre lämpade jag mig för det sätt och Väsende, som en köpman i ett gammalt bus antager i sin bod med bönderna och folket i allmänhet. Du är dock så mild, rättfram och enkel.v Det: är icke de egenskaperna som erfordras, En köpman skall kunna berömma sina