Aftonbladet – 3 januari 1859, sida 3

Vi få se... Den blossande rodnaden på: dina kina kinder tycks mig icke båda godt. Nå, hör på då... Vi hafva varit gifta i fyra dagar, och jag vill minnas att den så kallade smekmånaden räknar fyra veckor. Vet du, Emilia, att sjelfva uttrycket smekmånad här för mina öron någonting riktigt osmakligt! Om man häller hvarandra verkligt kär, bör det väl vara för längre tid än en månad; och om man icke gör det, så...n ...är smekmånaden ännu dummare, menar du? Det var icke precist det jag ville säga — men din tanke, min vän, är slående. Nåväl, återtog Emilia, om jag nu antager att du håller mig kär — och det tror jag att du gör — så bör du väl tilltala mig på ett menskligt sätt! Min gud, gör jag då icke det? O nej, allt annat! Jag, som älskades och fjäsades i hemmet, är van vid smeknamn, som uttrycka ömmare känslor. Men i stället att kalla mig älskade, dyraste, ljufvaste eller rätt och slätt min engel — och en engel bör väl hvar nygift hustru vara för sin man — så heter det aldrig annat än min vän, kära barn ochså vidare. Hör på, Emilia lilla... Ja, se der åter igen: Emilia — helt allvarsamt Emilia... Hemma hette det Mimmi. Mitt hjerta mins så gerna det lilla namnet. Men, mitt gull, du är ju ett riktigt barn, och detta är för mig långt säkrare än att du är en engel, hvilket ej kunnat utredas på fyra, dagar. Åke, Åke, — den unga frun slog med talande afsky ihop-sina händer — mitt gull.... har du väl någonsin hört annat än småfolk ge hvarandra dylika kärleksnamn ? Nå, hvad äro då egentligen vi för slags folk?, Pappa är adelsman, major, riddare och godsegarel Godsegare — ja, så till vida att han förvaltar sina kreditorers gods... Men det hör icke hit..