Aftonbladet – 3 januari 1859, sida 2

flyktig, förtärd af sjukdom och hemlängtan, i minnet såg tillbaka, fåg sig stående på en pyramid af grönskande, nu nästan förvissnad Jager, och besinnade att ett så litet antal år behöfts för att åstadkomma detta förvissnande, denna tystnad, detta mörker. O, huru gerna hade han ej velat dö, innan han bevittnat sin egen begrafning, såsom verlden begrafver den, hvilken hon ej mera minnes utom för att smäda! Och denne andre — Musketörernas ryktbare och glänsande författare — huru har det gått honom? Har ej han lefvat för att se sit rykte gå i delning och på ett eget sätt sönderslitas genom en sällsynt rättegång. Se vi nu öfver till andra sidan af Kanalen, så finna vi der de store skriftställarnes allra innersta familjlif gifvet till pris åt den offentliga pressens offerknif; ov sas ses; SÖN Or vr Hvart man vänder ögat, synes således på den litterära horisonten från gamla tider ingenting uppmuntrande inom synhåll. Huru mäktigt, buru sorgligt och förbryllande måste ej allt detta verka på en person, som efter: en så lång afsöndring stod i begrepp att sätta sig i förbindelse med denna verld, om hvilken under tiden ingenting annat erinrat än ett bref då och då från någon artig ineller utländsk förläggare, som ännu ansåg sig kunna. våga på att låta sina pressar gå för en gammal firma,