Aftonbladet – 31 december 1858, sida 2

uppe förvandlat sig till snö; och ett stort shöfält drog sig från platsen, der jag stod, uppåt jättens isiga hufvud. Utan att skåda omkring mig steg jag, åtföljd af en grufarbetare, uppföre. Snön blef allt djupare, ju högre. jag steg, och vandringen blef nu ganska besvärlig. Slutligen nedsjönk jag för hvarje steg i den nyssfallna, mjuka snön och hade: ganska svårt att få upp benen ur. de djupa drifvorna. Snön, från hvilken solstrålarne reflekterade sitt sken, skimrade för mina ögon; jag hade glömt att fästa ett grönt flor, omkring hatten. ; Till råga på allt detta omak började det: blifva odrägligt varmt, så att jag med .stor möda klef uppåt, följd af min vägvisare. Det var en nästan två timmars. vandring till högsta bergstoppen; slutligen. hade jag upphunnit den — jag drog ett långt och djupt: andetag. Utsigten var storartad och majestätisk. Jag beiann mig midt ibland de östra Alpernas högsta toppar. Det. var mig omöjligt att, sedan jag kastat en blick i denna storartade natur, åter krypa tillbaka genom det mörka sehaktet.; Efter att en längre tid hafva skådat mörkret, vänjer sig ögat småningom vid ljuset; motsatsen verkar behagligt på syno:ganetna. Ännu en lång — lång blick kastade jag rundtomkring och teg sedan baklänges åter nedför branterna. Efter några minuter stodo vi vid. snöväggen, len der i nästan horisontel riktning drog sig red åt Christofferschaktet. Väggen bildade en nda, glänsande yta. Vi togo alpstafvarne mellan benen, lutade oss bakut och sprungo sålunda med blixtens snabbhet inom några miauter nedföre. Vagnen stod färdig att anträda återfärden. Jag lade mig på rädet, lät urra mig fast med kettingarne, vattnet började falla på hjulet, vagnen störtade ut från naskinhuset och jag rullade nedåt, Jag hörde iter vattefallet brusa och vindarne susa, jag såg Hirschkahr med dess bruna toppar och lög med vindens snabba fart genom luften, förskräckt skådade jag nu ned i djupet, melan vagnen antog:sin lodräta riktning och jag på stående fot sväfvade vid bergväggen. Förrän svindeln hunnit få makt öfver mig, hade vagnen redan halkat öfver de lodräta branterna. Hjulen tycktes knappt vidröra banans skenor. (nom tio minuter stod jag åter på uppfartsplatsen. ———