Aftonbladet – 29 december 1858, sida 3

tt upp iran indiana: tor att: begitva sig vestern, såsom ånga af hans landemin bruka. Då han begaf sig hemifrån, hade han 280 kreatur. Öfverallt säljande, dref han dem öfver Illinois grässlätter, och hade helt nyligen med en återstod af 150 kor och. oxar öfvergått Missisippi.. I Illinois hade han måst nöja sig med ringare priser; men här i Iowa hade han fått dem väl betalda, och han sade oss att han här ej sålde oxarne under 120 dollars paret. Han ämnade sig fortsätta sin färd så långt åt vester, tills han utsålt hela driften. Han hade med sig hela sin familj, bestående af hustru, vuxna döttrar och raskå söner. De sistnämde voro till häst och höllo kreaturen tillsammans, hvilka öfverallt i detta land finna ett bete som både är frodigt och ingenting kostar. Öfverallt, der de finna en öppen, ouppods lad prarie och en flod att vattna kreaturen i, uppslå de sitt läger och handla medr de kringboende nybyggarne. Hustrurna sysslade i tälten med: sina hushållsbestyr. De hade dem till och med försedda -med skinasoffor. Den bästa af mjölkkorna stod bunden vid tälten för att dagligen förse hushållet med mjölk. De andra ströfvade i oxarnes sällskap med .Jsina kalfvar fritt omkring på prairien. Då han fattade beslutet att gå öfver Mississippi; berättade oss hjordens egare, hade det förat varit hans afsigt att hemskicka sina qvinnor, men de hade ej velat samtycka dertill. Tältlifvet på prairierna behagade äfven dem, och de följde gerna med till Iowa. Äfven till de I tyska nybyggarne i trakten hade de sålt af sina kreatur. Vi genomforo äfven den by, eller rättare sagdt den med bondgårdar uppfylda landsträcka, som bebos af dessatyskar. They do very welly hey are a good, moneysaving people (De ha det mycket bra, de äro ett godt och sparsamt folk), så hade redan förut en :amerikanare d skildrat dem för mig. Jag fann hela trakdten på flera mils afstånd, så långt jag kunde se, öfverfylld med tyska bondgårdar. De erbjödo visserligen ännu icke den vänliga anSlick, som äldre tyska nybyggen, t. ex. i Pennsylvanien eller Ohio, hafva. Allt; boningshus, stall och lada, var ännu i primitiv prairieoch skogsbyggarstil, hopsatt af ohyflade trädstammar, Ätvenledes voro barnen, som tumlade sig på gårdsplanerna, lika okammade och otvättade, s .m man ser dem i de fattigare byarne i Westfalen, hvilka ännu äro i samma skick som.Tacitus beskref. Jag tog derföre folket vid första anblicken för fattigt och frågade lem, om de ej ville vända. om hem till Tyskland igen. Men denna id fann hos lem ingen anklang. De utskrattade mig, och en af dem steg fram och sade: Ser ni, herre 3 i mitt fädernesland, der jag bodde, en del af konungariket Hannover, der fanns en mängd ståtliga och vackra bondgårdar. Men om konungen afHannover också skänkte mig den bästa af dem, så ville jag ändå inte vända dit tillbaka. pNej, nej,, sade en liten näpen tös, till hvilken jag vädjade, njag tycker också bättre om som vi ha det här. Vi ogifta flickor ha det här bättre, och hvad de okammade och otvättade pojkarne beträffar, så skola i snart köpa dem kam och såpa, och de fula blockhusen -sko!a vi också snart bli i stånd att ge ett litet vackrare utseende. Vi veta redan huru det går till här i landet, och om herrn kommer bit igen on ett par år, så skall han finna vårt Neu-Wien helt annorlunda. De sade mig att de voro nästan allesammans katoliker från Rhentrakterna, från Westfalen och en del af Hannover och Oldenburg; och de vore ungefär 200 familjer på en sträcka af fem eller sex (eng.) mil längs Makoqueta eller Björnfloden.I början hade deras koloni fått namnet S:t Peters.. Men då det redan förut funnes så många S:t Peters, så hade de bedt sin biskop, att de skulle få kalla den Neu-Wien. Om sitt lands fruktbarhet berättade de, mig underbara :saker. De sade mig att de blott två eller tre år å rad kunde så hvete derpå. Jorden. blefve derefter för fet af rötterna och stubben som satt qvar i jorden, och de måste derföre under ett par år odla mais, som mera utsöge jorden, och derpå blefve åkern åter tjenlig för hvete. På hemvägen från Neu-Wien till Dyersville såg jag ett ensamt hus stå midt på prairiens Det var skolhuset för traktens -barn. Skollärarinnan (the schoolmistress) stod vid vår förbifart utanför dörren till sin bostad, ett simpelt blockhus, och ringde i en stor klocka. Man såg genast de små komma springande från alla sxanter af prairien, der de bland blommorna ! gräset hade njutit en munter rasttimma. Jag fann fjorton barn, men deribland endast tre tyska. Lärarinnan, ett ganska förståndigt fruntimmer, klagade att tyskarne, ehuru utgörande flertalet i hennes skoldistrikt, långt mera sällan skickade sina barn till skolan än engelsmännen och amerikanarne, isynnerhet om sommaren, då de sysselsätta alla sina något. uppvuxna gossar och flickor på åkern och ängen. Skolmästare: finns det här i de vestra prairiekolonierna nästan alls inga. Qvinnan går här som skollärare städse före männerna och vågar sig djerft ut. till devaflägsnaste nybyggena. Skolmästare äro vanligen för dyra för byarne och städesna i sin första uppkomst. Mannen kan här öfverallt finna sysselsättning,8om ger i0nom större inkomst än Abc-boken och katekesen. Jag tillstår att jag beundrar dessa djerfva amerikanska lärarinnor af bildning och sxultur, som ej frukta att midt i en ödslig prairietrakt innestänga sig i ett litet blockhus med femton och om vintern tre gånger så många bondbarn, och egna sig åt det svåra ras tankeförmögenheter. Jag vet ej om en ung och vacker flicka om tjugo år hos oss skulle: ha mod dertill. Jag märkte ej vid mitt besök något tecken till brist på ordning och lydnad hos den lilla skaran. Jag såg fastmer, alt de, så snart klockan hördes ringa, skyndade sig in med all punktlighet. Här visar sig, synes mig, en. god följd af den aktning och det anseeende hvarmed amerikanarne omgifvit qvinnokönet. Man säger allmänt i Förenta Staterna, att till och med de vildaste gossar mycket lättare fås att lyda qvinnornpa än irbetet att. disciplinera dem och utveckla de