Aftonbladet – 23 december 1858, sida 3

rjtal, som förut var uppläst och gilladt af de putationen: Hr statsråd! Till ingången af ert hus äro vi led sagade af medborgare, som äro för många att hä på detta rum sluta sig i krets: omkring hr statsrå det... Ni må derföre tillåta, att den medborgerlig: känslan må af oss blifva tolkad. Under en årsföljd längre än den, som vanligen sättes såsom gräns fö .J mannens lif, har ni verkat i fäderneslandets tjenst Då ni har tjenat under sex regenter, så har ni också tjenat under vårt lands goda och onda dagar, lik som under dess trångmål och faror, så äfven under dess ljusa och minnesvärda perioder. Er verksamhet infaller i en epok, som; med undantag af sagornas tidsålder, utgör vårt lands enda innehållsrika historia. Börjande i underordnade ställningar, ha likväl edra egna gerningar burit eder fram från steg till steg, från ställning till ställning. Detta ha edra gerningar förmått derföre att ni tidigt tänkt samma tanke som den vise på sanskritspråket: Det gifves ingen vän som kan jemföras med arbete,, och derföre att NM mandomens oförskräckthet, viljans kraft, oegennyttans styrka, syftemålens renhet hafva lagt sig såsom det blanka styrkans bälte omkring ert lifs verksamhet. Den bana, som efter 57 års statstjenst nu är slutad, har ni afslutat såsom H. M. konungens först: statsråd. I mer än tre årtionden har ni varit med lem af högstdensammes råd. Stödjande er vid er karakters, er arbetsamhets, er skicklighets och er förmågas stora Hjelpkällor, har ni icke verkat för gäfves. Bland det utomordentligt myckna borde Nor ges män ihågkomma ett, hvartill minnet, på grund af tidens längd, icke har så lätt att återkomma, nemligen: att en af vår fria författnings nödvändigaste konSeqvenser med tankeriktighetens hela styrka förs har varit uppfattad af er. Hr statsrådet var det som år 1821 först gjordc dem, som skulle stadga landet med lag och rätt. uppmärksamma på de kommunala institutionerna: oundgänglighet. Det första utkastet är utgånge: från eder egen hand. Det lagverk, som sedan utvecklat så mycken medborgerlig anda och förtjenstfull verksamhet, lagen om förmanskapet, föddes i eder ljusa tanke. På Norges minnestafla skall sättas ett märke vid namnet Jörgen Herman Vogt, och tacksamma händer skola binda kransar omkring detta namn. Hela fyratio år falla på ert vistande i denna stad. Hvilka skulle derföre vara närmare än männen i denna stad och dess omgifning, midt ibland hvilka eder fruktbara verksamhet utöfvats, -tt framstå såsom vittnen om ert handlingssätt och tillropa er: Tack för hvad ni gjorde! Oförtöfvadt har ni derjemte verkat i alla de vrf. hvartill ni i denna stads angelägenheter varit kallad. Ännu står ni i spetsen för det sällskap, som är en af våra näringsvägars, vårt jordbruks pelare. Här i denna krets stå män — de stå här dessa åldriga — hvilka hafva samverkat med er i dessa goda och nyttiga gerningars tjenst. Från denna samverkan medföra de blott de ljusaste minnen. Nu, då edert dagsverke är slutadt, stå vi här, både dessa gamla med ålderdomens snö på hederns hjessor, och vi, den yngre generationen, för att tolka för eder vår och medborgares oskrymtade högaktning. Edert lifs lön år skön, hr statsråd! Ehuru det är en natursanning i dessa diktarens ord: Mange vintre kan nok splintre Mandoms höie top, . är det likväl en glädje att veta, att eder kraftfulla själ uppbäres af en kropp, som ålderdomssvagheten ännu icke har härjat. Ni vänder tillbaka till hemmets härd och till:dess stilla lugn, föra med eder alla yttre tecken till anseende, förande med eder ett hedersdiplom, som icke mindre kungens hand än folkets tanke och hågkomst har underskrifvit och beseglat. Ni bringar med er hem ålderdomens sköna lott: att kunna lefva i minnenas rika och lugna verld, att kunna betrakta det förflutna och det kommande med detta milda lugn, detta åskådningssättets kärleksfullhet och harmoni, som är ett återsken af den herrlighet, som det kommande lifvet redan här utstrålar öfver det mnärvarande. För edra återstående dagar, hvilkas tal må blifva icke få, uttala vi derföre den varma önskan: Att eder mandoms verksamhet måtte breda sitt b skydd och sin glans öfver dem, att ni måtte lef dem till ända med jordelifvets lycka och välsignelse. Den Gud, som hittills så synbart beskyddat edra dagar, må han också taga edert lifs afton i sin nådiga vård. Statsrådet Vogt svarade härpå: Min herre! Sedan min tidigaste ungdom har jag tillbringat mitt lif i statens tjenst, och det har utgjort mitt sträfvande att kunna tillfredsställa de fordringar, som grundat sig på det mig visade förtroende och de bevis på erkännande jag emottagit. Ati detta lyckats vågar jag antaga på grund af konungens tillkännagifvande och mina medborgares dom. Jag har arbetat för tidsenliga reformer, med varsamhet genomförda och utan våldsamt intrång på det beståendes område. Jag har icke lemnat ur sigte det för våra frioch rättigheter betyggande, som är att söka i ett samvetsgrannt iakttagande af våra grundlagar, så att hvarken den ena eller den andra af de makter, åt hvilkas ledning statens angelägenheter äro anförtrodda, må öfverskrida de gränser, som för dem äro utstakade, eller gå utöfver den verkningskrets, som för hvardera särskilt är anvisad. Vidare bar jag aldrig lemnat ur sigte det brödraband, som förenar de båda rikena till bådas nytta. Jag har arbetat för erkännandet och befästandet af den likhet i rättigheter, på hvars bevarande de båda förenade folken bygga sina framtidsförhoppningar, och att de förenade rikena må kunna inbördes draga nytta af de lättnader i beröring, som i bredd med en stigande upplysning göra sig gällande i förhållandet till andra nationer och mellan dessa. 4 De menniskan förlänade gåfvor och krafter ära endast för en viss tid tillräckliga för det dermed afsedda ändamål. . Det är oftast icke hon sjelf, som förstår att med säkerhet uppdraga gränsen, emed hon mäter sin förmåga att gagna efter sin oförsva gade verksamhetslust. En påminnelse bör derföre alltid emottagas med ett erkännande, motsvärande den anda af välvilja, hvarifrån den utgått. Jag eger det medvetande, att hvarken hafva onödigtvis undandragit mig från att hädanefter uppfylla de embetspligter, som älågo mig, eller att ha sökt stanna qvar i deras utöfning längre än tillbörligt. Mine herre! I han haft den godheten att tala till mig, icke blott i min egenskap af medborgåre, utån också som medlem af den kommun, jag i en lång följd af år har tillhört. Den. tillgifvenhet och det förtroende, som denna kommun visat mig, är för mig oförgätlig. Den ära, som I, mine herrar, och en mängd medborgare jemte eder i denna stund bevisa mig, har för mig en sådan betydelse, den är mig så dyrbar, den gör på mig ett så djupt intryck, att jag för att knna uttala min erkänsla icke finner ord, som motsvara mina känslor. Jag kan blott af hjertat utropa: Gud välsigne och bevare konungen, hans